hjortronhyllan's reviews
178 reviews

Lukas Moodysson är kanske mest känd som filmskapare, men hans poetiska röst är lika skarp som hans blick för scenografi. Hans dikter rör sig i gränslandet mellan det banala och det existentiella, mellan vardagens förbisedda detaljer och livets djupa smärtpunkter. Det är poesi som förmår att vara, och samtidigt är drabbande med en viss återhållsamhet. Helheten som fungerar likt en katalysator för de stora känslorna. Det framträder ett spektrum av poetisk sensibilitet, från sorgearbete till en osentimental betraktelse av livets absurditeter och världsläget.

Ett genomgående tema i dikterna är sorgen över vännen Kristians död. I dikten "Minne" skapar Moodysson en lågmäld men omskakande skildring av det existentiella vakuum som uppstår vid en älskad människas bortgång. Hans språk är avskalat men precist, och just denna strama enkelhet gör orden desto mer genomträngande. Frågan "Kristian, är du verkligen död?" är både som en desperat anklagelse och en väg in i den märkliga gråzonen mellan liv och död, där det ofattbara ofta förblir obegripligt. Moodysson låter här läsaren vandra i denna osäkerhet och erbjuder inga enkla trösteord, vilket gör dikten för mig desto mer gripande.

I "1988" förflyttas vi till en annan känslostämning, en slags ung, trevande livsförståelse där sjukdom, vänskap och triviala detaljer bildar en vacker mosaik av erfarenheter. Den subtila humorn, "Håkans största utgift är Coca-Cola", skapar för mig en bild av ett återbesökt minne, där det enkla och det smärtsamma existerar sida vid sida. Det är just i dessa kontraster Moodysson excellerar för mig, en poet som låter det mest vardagliga spegla det mest fundamentala. Det enkla i det komplexa pusslet att vara människa.

Dikten "Plan" har ett mer slags självreflekterande livsprogram som målas upp. Här möts jag av en dikt som söker struktur i en tillvaro som annars riskerar att glida ur händerna. Små, vardagliga beslut, en antydan en strävan efter kontroll, en existentiell motståndshandling mot kaoset. Samtidigt uppstår en poetisk skärpa i rader som "är det fysiskt eller psykiskt?", där den moderna människans eviga kamp med kropp och själ sammanfattas i en enda enkel rad.

Moodyssons poesi en sällsynt uppriktig upplevelse. Han skriver med en omedelbarhet som bjuder in både den bevandrade samtidigt som den nyfikne vågar närma sig. Moodyssons ord lämnar efter sig en eftersmak av både ömhet och svärta. Det är en poesi som, utan att vara insmickrande, lyckas fånga det vackra i det brutala, det sköra i det alldagliga. Moodyssons dikter känns och det är väl ändå ett av de mest centrala kriterierna 

Jag kom i kontakt med Black Sun av en ren slump, efter att ha fördjupat mig i ämnet brandtorn. När jag sent en natt ramlade över Edward Abbeys namn och denna roman, som väckt starkt delade åsikter, väcktes min nyfikenhet. Ett billigt exemplar på eBay fick bli min inkörsport till Abbeys natur och prosa.

Bokens inledning är lovande, tempot är långsamt och speciellt Abbeys skildringar av naturen är detaljerade, målande och drömmande. Berättelsen kretsar kring Will Gatlin, en åldrande skogvaktare, en man av stoisk och patriotisk karaktär med ett sinne för poesi och lyrik. Hans tillvaro av ensamhet och eftertanke bryts när han träffar en ung kvinna, en gestalt som tycks hämtad direkt ur det amerikanska 70-talets fantasier: blond, naiv, kåt och oskuld.

Romansen mellan Gatlin och den unga kvinnan skildras med en nostalgi som idag kan uppfattas som en hyllning till en svunnen tid, men den väcker också en intensiv obehaglig känsla. Det finns en skevhet i berättelsen, en dynamik som i en modern kontext framstår som minst sagt problematisk. Abbey tycks vilja utforska teman som ensamhet, förlust och den stillsamma naturens obevekliga inbjudan till skönhet och reflektion, men samtidigt är det svårt att bortse från den daterade synen på kärlek och kvinnlighet.

Språket är enkelt och rakt, men saknar djup och variation om det inte kommer till poetiska utläggningar om naturen. Abbey själv lär ha sagt att han skrev romanen i hopp om att fånga ”det ljud vinden gör när den viner genom de jämrande tallarna”.

Vad kan Black sun erbjuda mer än ensamhet, längtan och det gamla Amerika? Ingenting, det är en roman som i många avseenden åldrats dåligt. Som citatvänlig litteratur kan den ha sin charm, men helheten speglar en tidsanda som känns olustig i dagens ljus. För vissa kan detta vara en nostalgisk skildring av förlorad kärlek och en svunnen värld, men även de mest gubbsjuka läsarna lär finna delar av boken ansträngande. 

Att skriva spännande om litteraturvärlden är tydligen en konst, men i Kungen av Nostratien misslyckas Tony Samuelsson kapitalt. Romanen inleds med en lovande premiss. En medelmåttig spökskrivare får i uppdrag att under största sekretess färdigställa den fiktiva författaren Göran Frids ofullbordade verk. Det är ett scenario som hade kunnat bädda för en tät, laddad berättelse om skrivande, identitet och litteraturen men istället blir det en uppvisning i hur en intressant idé kan malas ner till en seg, självupptagen röra.

Den inledande begravningsscenen är effektiv. Atmosfären är väl avvägd, och det antyds att något spännande ska ta vid. Men snart övergår berättelsen i ett osammanhängande svamlande om proletärer och utläggningar så vaga att det känns som att Eldkvarn och Stefan Sundström satt sig ner för att skriva ett postmarxistiskt manifest tillsammans.

Efter denna trevande start tappar boken all fart. De sista hundra sidorna är en sådan segdragen prövning att jag själv förtjänar åtminstone bragdbronset 2025 för att ha uthärdat dem. Jag lämnar självklart de två översta pallplatserna till andra överlevare. Känslan är som att Samuelsson själv tröttnat på sin eller Göran Frids historia men envist fortsätter att fylla sidorna med utbroderade utfyllnad.

Trots att jag inte anser mig själv vara värdig ett bragdguld, är jag genuint förbryllad över hur Kungen av Nostratien lyckades ro hem ett Augustpris? Juryns motivering löd enligt följande: ”En vindlande bladvändare som rör sig lika säkert mellan genrer som på Stockholms gator.” Det låter lovande, men det stämmer inte? Visst, boken rör sig mellan genrer, men inte på ett genomtänkt eller sömlöst sätt, utan snarare som ett irrande. Det pendlar mellan spänningsroman, idéroman och någon slags metafiktion över litteratur. Ett lager på lager och upprepande som på något sätt ska kittla en nerv hos generationen med ett uppmärksamhetsspann på tio sekunder.

Det blir ett slags Inception, fast utan häftig teknik eller drömmar att fastna i. Lägg därtill att Samuelsson tycks ha givit sig själv en utmaning att aldrig använda ett adjektiv mer än en gång under dessa 347 sidor, vilket gör språket märkligt ansträngt och pretentiöst.

Jag har svårt att se att den här boken kommer att få något större genomslag eller bli ihågkommen som en av de mer minnesvärda Augustprisvinnarna. Det är inte en roman för en bred publik, och den inledande spänningen, (det lilla hopp om en fängslande berättelse som ändå tändes i början) faller snabbt platt. Kvar blir en berättelse som drunknar i sitt eget skosnöreskåderi, en karaktär vars egocentricitet är svår att engagera sig i, och ett språk som försöker vara elegant men mest känns sökt.

Jag har verkligen sett fram emot att läsa denna bok sedan prisutdelningen, men det enda den lämnar mig med är en känsla av besvikelse. 

 Cicada 3301, det kryptiska, hemliga sällskapet som förbryllade internet under 2010-talet. Illuminati? Ett avancerat troll? Eller en grupp som ville styra upp ett internet i förändring av kontroll och censur? Lundberg tar sig an detta för mig fascinerande ämne med skicklig hand och levererar faktiskt en fängslande skildring av händelserna som följde. Och det gör han galant, för att lyckas göra IRC-chattar spännande krävs en vass penna eller ett tjockt, gulnat IBM tangentbord. Det här är vårat “Da Vinci-koden”. Den springande Robert Langdon är här utbytt mot en löst sammansatt grupp av individer med en sak gemensamt, en dragning till mysterier, kryptografi och logiskt tänkande.

Lundberg öppnar dammluckorna till en svunnen tid. Eller, jag ska inte tala för alla, men mitt gamla internet. En värld där oskrivna regler, internhumor och specifika jargonger styrde. Det är med ett visst vemod jag läser om användarnamn jag känner igen, sajter som jag övergett för länge sedan. Detta var våra domäner, inte en plats för ”normies”. Att se den blottlagd för alla, i en spartansk men korrekt skildring, känns nästan naket. Samtidigt är det tydligt att Lundberg vet vad han pratar om.

Bokens svaghet ligger i balansen mellan fördjupning och tillgänglighet. För den som redan är insatt kan de omfattande förklaringarna kännas överflödiga, nästan som att man vill skumläsa för att snabbare komma tillbaka till kodknäckandet. Samtidigt kan nybörjaren lätt tappa fotfästet bland termer, digital jargong och inslag av det ockulta. Kanske hade en tydligare avvägning gjort boken mer träffsäker för sin målgrupp, men den lutar nog åt att vara mer givande för den oinvigde. Som här får en karta, en kompass och en trygg hand att hålla i.

Tonen griper tag direkt i inledningen och håller höjd genom hela boken. Avslutet lämnar tanken att vandra, samtidigt som det ger en känsla av att allt detta arbete, all denna kodknäckning och speciellt denna att denna bok på något vis ändå burit frukt. Njut av resan, för i slutändan är det där belöningen kommer att finnas. När allt är löst är mysteriet borta.

Jag rekommenderar Cicada 3301 varmt till alla som har en förkärlek för mysterier, internetkultur och kryptografi. Själv saknar jag detta internet, innan det blev vad det är idag.

Tack, Lundberg, för en insiktsfull skildring. Många har redan glömt hur fritt internet en gång var, på gott och ont.

 

Gustave Flauberts Madame Bovary är en bok som länge legat och samlat damm i högen på nattduksbordet. När jag nu äntligen har tagit mig an den, är det med en viss förtjusning och samtidigt en del reservationer som jag ställer den i skrythyllan. Romanen, som först publicerades 1857 är en bok som kräver lite av sin läsare, inte bara för att språket och skildringarna tar tid att sjunka in, utan för att dess teman är lika komplex som dess Emma Bovary.

Flauberts målande stil är bokens stora styrka. Här finns en förmåga att skapa miljöer och stämningar som verkligen lever. Från landsbygdens lugna tristess till de stunder av passion och desperation som präglar Emmas liv. Det målas allt jämnt med en omsorg om detaljer som är få författare förunnat. Jag finner en särskild mysglädje i hur Flaubert tar tid att beskriva en middagsscenen utsökta detaljer, ljuden av bestick, ljuset som spelar över bordet, samtalens små nyanser. En sådan scen är balen på d’Andervilliers slott, där Emma för en kort stund känner sig som en del av den överklass hon längtar efter att tillhöra. Scenen är både överdådig och tragisk, fylld av hennes glänsande illusioner och de första sprickorna i dem.

Men samtidigt som denna noggranna stil är bokens styrka, så faller den på eget grepp. Vissa scener känns utdragna på ett sätt som stundtals prövar tålamodet hos en reel skadad recensent. De långa passagerna som beskriver Charles Bovarys vardagliga och rika mediokritet. Medan detta må höra till romanens tema (kontrasten mellan Emmas romantiska drömmar och den grå verkligheten) så blir det ibland lite väl mycket av det repetitiva och tråkiga. Kanske är det just meningen? Men det är inte alltid tillfredsställande som läsupplevelse.

Den fiktiva Emma själv är en otroligt fascinerande och svårbegriplig karaktär. Hennes känslomässiga överslag, hennes orealistiska förväntningar på livet och hennes ständiga jakt på något som ska fylla den tomheten i henne är svårt att sympatisera med Samtidigt kan jag ibland känna att boken fokuserar så mycket på Emmas inre stormar att den glömmer att ge oss andra karaktärer att fästa oss vid.

Madame Bovary är vackert skriven, och dess tema om klass, kön, och de krossade illusionernas smärta är tidlös. Skulle en remake med smartphones funka? Det är en bok som kräver tålamod och en viss acceptans för sitt långsamma tempo och sina utdragna scener. Jag är glad att jag läste den, men det är inte en bok som jag omedelbart känner att jag måste återvända till om det inte är för att skrytsamt samla enkla kulturella poäng. 

 

Jag vill egentligen inte recensera den här romanen fullt ut. Den har funnits vid min sida under lång tid och var den första boken jag läste av Eklund. Det är en skildring som väver samman det hemska och det underbara med att växa upp under en tid som kanske var enklare, men som då kändes oöverstiglig.

Flera scener målas upp så levande att de nästan blir identiska med mina egna minnen. Jag har varit där, i de exakta ögonblicken. Skummet på ölglaset på färjan, klirret av mynt som faller i enarmade banditer, doften av tjejernas jordgubbstuggummin. Och hur man kryper upp i en vrå, somnar till ljudet av vuxnas samtal och skålande. Det finns en trygghet i att något så personligt också upplevts av Eklund, också har skett på andra platser. Därför återkommer jag ofta till den här boken runt vintern, strax efter jul. Den blir som en kär gammal vän att bläddra i, leende men också en aning förfärad.

Förhållandet till fadern gör läsningen sårbar. Det är en relation som inte trivialiseras eller förskönas, utan visas så som den är. En kamp mellan en vuxen osäker man som strävar efter att vara något han inte förmår, och en son som ser det och innerligt hoppas att de båda ska nå fram till varandra.

Det här är en enastående roman, men dess betydelse för mig är förankrad på ett så personligt plan att jag inte riktigt vill analysera var jag ska placera den i litteraturens hierarki. Den får förbli en färgstark men obestämd figur, utan betyg eller Hjortronhyllans stämpel på första sidan. Men den har en självklar plats långt in hos mannen bakom loggan.

Att läsa Annie Ernaux är ofta att kliva in i en värld av minnen, skarpa iakttagelser och stillsam reflektion. Men i "Den andra dottern" möts vi av en betydligt mörkare och mer rå verklighet. Ernaux beskriver relationen återigen till "kvinnan", den sörjande modern som i sitt försök att förstå och hantera förlusten av sitt första barn. Ernauxs vanliga nyktra blick på vardagens detaljer har här fått en skarpare kant, som om smärtan har vässat den något mörkare penna i detta brev.

Texten är fragmentarisk, nästan skissartad, och speglar den splittring som djup sorg kan orsaka. Ernauxs sätt att beskriva minnen och små vardagsdetaljer brukar annars bjuda in mig som läsare i ett varmt, igenkännligt rum av nostalgi och självreflektion. Det här rummet är kärvt och kallt. Man får anstränga sig för att hitta den tröstande tonen som ofta finns i hennes andra verk. Här skildras relationen till ett syskon där Ernaux enbart får existera som en ersättning för den avlidna systern. Detta bemöts av en komplex blandning av avund och stundtals hat, men aldrig av ren saknad.

Just därför känns "Den andra dottern" inte som den mest lämpliga startpunkten för den som vill bekanta sig med Ernauxs författarskap. Detta verk är snarare ett sår som inte får sluta blöda. Det är rått och ärligt, men kräver en läsare som är beredd att konfronteras med sorgens bottenlöshet där rollen som ett “ersättningsbarn” attackeras från alla olika vinklar. Det är en skoningslös skildring av smärta, skriven med precision. För den som redan är förtrogen med Ernauxs värld är det ett värdefullt och gripande tillskott. Men för den nya läsaren kan det känns som att kastas rakt in i en klagosång med postadress Frankrike. 

Samtidigt går det inte att förneka styrkan i Ernauxs språk. Hon väjer inte för det smärtsamma, hon rår om det, vrider och vänder tills det står orubbligt i texten. Det är djupt imponerande, men också svårtillgängligt. Den som söker inblick i Ernauxs mer reflekterande och samhällsorienterade texter bör kanske börja med verk som "Åren" eller "Min far".

En kropp av kött och en själ som vill vara blomblad. Vegetarianen av Han Kang är en roman som vilar i händerna på läsaren, mörk, klaustrofobisk och nästan omöjlig att släppa. Men under det dystra och plågsamma ligger kärnan, en människa som äcklas så djupt av kött att hon till slut vänder sig mot sig själv, mot sin egen fysiska existens. Yeong-hyes beslut att avstå från kött är inte en enkel protesthandling, det är en desperat flykt. Hon vill förvandlas, bli något annat, något stillsamt och naturligt. En växt, kanske ett träd.

Det är en bok som sätter läsaren i en udda position. Yeong-hye förblir avlägsen, alltid betraktad genom andras ögon. Hennes frustrerade make, en voyeuristisk svåger, en syster som pendlar mellan omsorg och avsky. Ingen av dem förstår henne, ingen försöker ens. De är för upptagna med sina egna begär, sina egna rädslor och sin egen skam. Hennes handling, att sluta äta kött, att avvisa sin kropp är desperat men bär på en märklig, stillsam renhet.

Just detta anser jag  är Han Kangs stora styrka i Vegetarianen. Läsaren ges aldrig direkt tillgång till Yeong-hyes inre värld, bara skärvor av hennes lidande genom andras blickar. Det skapar en stark känsla av avstånd, men också en svindlande ensamhet. De andra karaktärerna reagerar på henne med allt från avsky till begär, men alltid med en själviskhet som avslöjar mer om dem själva än om henne. Men just detta avstånd är samtidigt en av bokens svagheter. I Han Kangs strävan efter att behålla mysteriet kring Yeong-hye riskerar berättelsen ibland att kännas överdrivet konstruerad, som om jag som läsarhålls tillbaka en aning för mycket. Symboltunga scener tappar kraft och känns snarare som övertydliga allegorier än organiska delar av berättelsen.

Överlag är Vegetarianen en berättelse om kontroll, över kroppar, över andra människor, över sig själv. Yeong-hyes tystnad blir en provokation, en motståndshandling, och hennes förfall är en sorts tragisk transcendens. En berättelse om avstånd. Mellan kropp och själ, mellan människor, mellan det mänskliga och det naturliga. 

Att läsa den här boken känns som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, men paradoxalt nog gör den mig utmattad. Inte på ett bra sätt. Istället tröttnar jag snabbt på nidbilden av en författares vardag fylld av sprit och skrivande, där Schulman förlorar sin annars skarpa blick för detaljer och sina karakteristiskt precisa observationer. Den här resan, i dagboksform om att gå från nyskild man till pappa, börjar svagt. Det är särskilt märkligt eftersom just de mörkare delarna av hans skrivande vanligtvis är där han briljerar, med fängslande skildringar av miljöer och udda ögonblick. Men här blir det istället rörigt och oskarpt, som ett kladdigt försök att kombinera ett ungkarlskaos med den gammaldags författarmyten om supande och skapande. Resultatet känns mest konstruerat.

Mot den senare delen av boken börjar formatet att flyta bättre. Det ljusare innehållet, dvs beskrivningen av ett barns födelse och de första stapplande stegen in i föräldraskapet, fångar mig mer. Särskilt stark är reflektionen över "skådespelet innan man blir sig själv". Här hittar Schulman tillbaka till en viss värme och närvaro, även om det fortfarande saknas något av hans karakteristiska skärpa.

Jag drog mig länge för att läsa den här boken, delvis på grund av förhandsrykten som både andra recensenter och Schulman själv antytt. Tyvärr visar det sig att mina farhågor var befogade. Det är en tröttsam kärleksförklaring, full av plattityder, som känns mer som en offentlig bekännelse än en genuin historia. För den som redan känner till bakgrunden och dynamiken i det förhållande Schulman beskriver, präglat av starka viljor och svåra kompromisser, tillför texten inte mycket nytt. Och det är kanske just det som är den största besvikelsen. Istället för att fördjupa eller överraska, stannar boken vid ytan.

Jag konstaterar att det finns fragment av det som gör Schulman till en skicklig berättare, men de är för få och för svaga för att bära helheten. Den här gången når han inte hela vägen fram.

 

Berättelsen är en elegant förklädd kort fabel, en av dessa skarpa skildringar som tycks enkla men som växer till en moralisk situation under kvällens sena timmar. På ytan handlar det om kärlekens flyktighet, men snart tar något större och obehagligare platsen i sidornas centrum. Konflikten mellan fysisk attraktion och den grundläggande tro på människans värde.

Historien är bedrägligt enkel. Ivan Vasiljevitj, en äldre man, återberättar en episod från sin ungdom, en kväll där han förälskar sig i den strålande vackra Varinka. Det är en natt av mjuka handtryckningar, dans och drömmar, en perfekt svarvad kuliss för romans. Men morgonen efter krossas den illusionen när Ivan bevittnar en brutal bestraffning där Varinkas far, som han kvällen innan beundrat, kallt beordrar våld mot en desertör. Här ställer sig Tolstoj och pekar rakt mot mig, Vad är starkast? Den kroppsliga attraktionen eller vår tro på medkänsla, människans rätt?

Tolstojs prosa är lugn, nästan kall, som om han betraktar berättelsen med en avvaktande distans. Och ändå bär varje mening på en skärande klarhet som är svår att värja sig emot. Kontrasten mellan balens glittrande ljus och morgonens hårda, vinande piskrapp är så skarp att den känns ner i magen. Ändå finns det här något som gnager och bryter illusionen. 

Ivan själv framstår som märkligt passiv. Han vänder sig bort, inte bara från Varinka utan från hela den värld som tillåter sådan grymhet. Är det en egoistisk styrka? Eller är det en svaghet, ett misslyckande i att konfrontera det han föraktar? Är passiviteten i sig ett svek mot den medkänsla vi ofta säger oss tro på?

Det är ingen lätt fråga Tolstoj ger oss. Kanske finns det inget svart eller vitt svar alls. Men det är den typen av text som lämnar ett eko, vad är starkast? Kärleken som fyller hjärtats snabba slag, eller den grundläggande moraliska insikten om vad som är rätt?