Lukas Moodysson är kanske mest känd som filmskapare, men hans poetiska röst är lika skarp som hans blick för scenografi. Hans dikter rör sig i gränslandet mellan det banala och det existentiella, mellan vardagens förbisedda detaljer och livets djupa smärtpunkter. Det är poesi som förmår att vara, och samtidigt är drabbande med en viss återhållsamhet. Helheten som fungerar likt en katalysator för de stora känslorna. Det framträder ett spektrum av poetisk sensibilitet, från sorgearbete till en osentimental betraktelse av livets absurditeter och världsläget.

Ett genomgående tema i dikterna är sorgen över vännen Kristians död. I dikten "Minne" skapar Moodysson en lågmäld men omskakande skildring av det existentiella vakuum som uppstår vid en älskad människas bortgång. Hans språk är avskalat men precist, och just denna strama enkelhet gör orden desto mer genomträngande. Frågan "Kristian, är du verkligen död?" är både som en desperat anklagelse och en väg in i den märkliga gråzonen mellan liv och död, där det ofattbara ofta förblir obegripligt. Moodysson låter här läsaren vandra i denna osäkerhet och erbjuder inga enkla trösteord, vilket gör dikten för mig desto mer gripande.

I "1988" förflyttas vi till en annan känslostämning, en slags ung, trevande livsförståelse där sjukdom, vänskap och triviala detaljer bildar en vacker mosaik av erfarenheter. Den subtila humorn, "Håkans största utgift är Coca-Cola", skapar för mig en bild av ett återbesökt minne, där det enkla och det smärtsamma existerar sida vid sida. Det är just i dessa kontraster Moodysson excellerar för mig, en poet som låter det mest vardagliga spegla det mest fundamentala. Det enkla i det komplexa pusslet att vara människa.

Dikten "Plan" har ett mer slags självreflekterande livsprogram som målas upp. Här möts jag av en dikt som söker struktur i en tillvaro som annars riskerar att glida ur händerna. Små, vardagliga beslut, en antydan en strävan efter kontroll, en existentiell motståndshandling mot kaoset. Samtidigt uppstår en poetisk skärpa i rader som "är det fysiskt eller psykiskt?", där den moderna människans eviga kamp med kropp och själ sammanfattas i en enda enkel rad.

Moodyssons poesi en sällsynt uppriktig upplevelse. Han skriver med en omedelbarhet som bjuder in både den bevandrade samtidigt som den nyfikne vågar närma sig. Moodyssons ord lämnar efter sig en eftersmak av både ömhet och svärta. Det är en poesi som, utan att vara insmickrande, lyckas fånga det vackra i det brutala, det sköra i det alldagliga. Moodyssons dikter känns och det är väl ändå ett av de mest centrala kriterierna