Att skriva spännande om litteraturvärlden är tydligen en konst, men i Kungen av Nostratien misslyckas Tony Samuelsson kapitalt. Romanen inleds med en lovande premiss. En medelmåttig spökskrivare får i uppdrag att under största sekretess färdigställa den fiktiva författaren Göran Frids ofullbordade verk. Det är ett scenario som hade kunnat bädda för en tät, laddad berättelse om skrivande, identitet och litteraturen men istället blir det en uppvisning i hur en intressant idé kan malas ner till en seg, självupptagen röra.

Den inledande begravningsscenen är effektiv. Atmosfären är väl avvägd, och det antyds att något spännande ska ta vid. Men snart övergår berättelsen i ett osammanhängande svamlande om proletärer och utläggningar så vaga att det känns som att Eldkvarn och Stefan Sundström satt sig ner för att skriva ett postmarxistiskt manifest tillsammans.

Efter denna trevande start tappar boken all fart. De sista hundra sidorna är en sådan segdragen prövning att jag själv förtjänar åtminstone bragdbronset 2025 för att ha uthärdat dem. Jag lämnar självklart de två översta pallplatserna till andra överlevare. Känslan är som att Samuelsson själv tröttnat på sin eller Göran Frids historia men envist fortsätter att fylla sidorna med utbroderade utfyllnad.

Trots att jag inte anser mig själv vara värdig ett bragdguld, är jag genuint förbryllad över hur Kungen av Nostratien lyckades ro hem ett Augustpris? Juryns motivering löd enligt följande: ”En vindlande bladvändare som rör sig lika säkert mellan genrer som på Stockholms gator.” Det låter lovande, men det stämmer inte? Visst, boken rör sig mellan genrer, men inte på ett genomtänkt eller sömlöst sätt, utan snarare som ett irrande. Det pendlar mellan spänningsroman, idéroman och någon slags metafiktion över litteratur. Ett lager på lager och upprepande som på något sätt ska kittla en nerv hos generationen med ett uppmärksamhetsspann på tio sekunder.

Det blir ett slags Inception, fast utan häftig teknik eller drömmar att fastna i. Lägg därtill att Samuelsson tycks ha givit sig själv en utmaning att aldrig använda ett adjektiv mer än en gång under dessa 347 sidor, vilket gör språket märkligt ansträngt och pretentiöst.

Jag har svårt att se att den här boken kommer att få något större genomslag eller bli ihågkommen som en av de mer minnesvärda Augustprisvinnarna. Det är inte en roman för en bred publik, och den inledande spänningen, (det lilla hopp om en fängslande berättelse som ändå tändes i början) faller snabbt platt. Kvar blir en berättelse som drunknar i sitt eget skosnöreskåderi, en karaktär vars egocentricitet är svår att engagera sig i, och ett språk som försöker vara elegant men mest känns sökt.

Jag har verkligen sett fram emot att läsa denna bok sedan prisutdelningen, men det enda den lämnar mig med är en känsla av besvikelse.