Att läsa den här boken känns som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, men paradoxalt nog gör den mig utmattad. Inte på ett bra sätt. Istället tröttnar jag snabbt på nidbilden av en författares vardag fylld av sprit och skrivande, där Schulman förlorar sin annars skarpa blick för detaljer och sina karakteristiskt precisa observationer. Den här resan, i dagboksform om att gå från nyskild man till pappa, börjar svagt. Det är särskilt märkligt eftersom just de mörkare delarna av hans skrivande vanligtvis är där han briljerar, med fängslande skildringar av miljöer och udda ögonblick. Men här blir det istället rörigt och oskarpt, som ett kladdigt försök att kombinera ett ungkarlskaos med den gammaldags författarmyten om supande och skapande. Resultatet känns mest konstruerat.

Mot den senare delen av boken börjar formatet att flyta bättre. Det ljusare innehållet, dvs beskrivningen av ett barns födelse och de första stapplande stegen in i föräldraskapet, fångar mig mer. Särskilt stark är reflektionen över "skådespelet innan man blir sig själv". Här hittar Schulman tillbaka till en viss värme och närvaro, även om det fortfarande saknas något av hans karakteristiska skärpa.

Jag drog mig länge för att läsa den här boken, delvis på grund av förhandsrykten som både andra recensenter och Schulman själv antytt. Tyvärr visar det sig att mina farhågor var befogade. Det är en tröttsam kärleksförklaring, full av plattityder, som känns mer som en offentlig bekännelse än en genuin historia. För den som redan känner till bakgrunden och dynamiken i det förhållande Schulman beskriver, präglat av starka viljor och svåra kompromisser, tillför texten inte mycket nytt. Och det är kanske just det som är den största besvikelsen. Istället för att fördjupa eller överraska, stannar boken vid ytan.

Jag konstaterar att det finns fragment av det som gör Schulman till en skicklig berättare, men de är för få och för svaga för att bära helheten. Den här gången når han inte hela vägen fram.