Jag vill egentligen inte recensera den här romanen fullt ut. Den har funnits vid min sida under lång tid och var den första boken jag läste av Eklund. Det är en skildring som väver samman det hemska och det underbara med att växa upp under en tid som kanske var enklare, men som då kändes oöverstiglig.

Flera scener målas upp så levande att de nästan blir identiska med mina egna minnen. Jag har varit där, i de exakta ögonblicken. Skummet på ölglaset på färjan, klirret av mynt som faller i enarmade banditer, doften av tjejernas jordgubbstuggummin. Och hur man kryper upp i en vrå, somnar till ljudet av vuxnas samtal och skålande. Det finns en trygghet i att något så personligt också upplevts av Eklund, också har skett på andra platser. Därför återkommer jag ofta till den här boken runt vintern, strax efter jul. Den blir som en kär gammal vän att bläddra i, leende men också en aning förfärad.

Förhållandet till fadern gör läsningen sårbar. Det är en relation som inte trivialiseras eller förskönas, utan visas så som den är. En kamp mellan en vuxen osäker man som strävar efter att vara något han inte förmår, och en son som ser det och innerligt hoppas att de båda ska nå fram till varandra.

Det här är en enastående roman, men dess betydelse för mig är förankrad på ett så personligt plan att jag inte riktigt vill analysera var jag ska placera den i litteraturens hierarki. Den får förbli en färgstark men obestämd figur, utan betyg eller Hjortronhyllans stämpel på första sidan. Men den har en självklar plats långt in hos mannen bakom loggan.