Jag kom i kontakt med Black Sun av en ren slump, efter att ha fördjupat mig i ämnet brandtorn. När jag sent en natt ramlade över Edward Abbeys namn och denna roman, som väckt starkt delade åsikter, väcktes min nyfikenhet. Ett billigt exemplar på eBay fick bli min inkörsport till Abbeys natur och prosa.

Bokens inledning är lovande, tempot är långsamt och speciellt Abbeys skildringar av naturen är detaljerade, målande och drömmande. Berättelsen kretsar kring Will Gatlin, en åldrande skogvaktare, en man av stoisk och patriotisk karaktär med ett sinne för poesi och lyrik. Hans tillvaro av ensamhet och eftertanke bryts när han träffar en ung kvinna, en gestalt som tycks hämtad direkt ur det amerikanska 70-talets fantasier: blond, naiv, kåt och oskuld.

Romansen mellan Gatlin och den unga kvinnan skildras med en nostalgi som idag kan uppfattas som en hyllning till en svunnen tid, men den väcker också en intensiv obehaglig känsla. Det finns en skevhet i berättelsen, en dynamik som i en modern kontext framstår som minst sagt problematisk. Abbey tycks vilja utforska teman som ensamhet, förlust och den stillsamma naturens obevekliga inbjudan till skönhet och reflektion, men samtidigt är det svårt att bortse från den daterade synen på kärlek och kvinnlighet.

Språket är enkelt och rakt, men saknar djup och variation om det inte kommer till poetiska utläggningar om naturen. Abbey själv lär ha sagt att han skrev romanen i hopp om att fånga ”det ljud vinden gör när den viner genom de jämrande tallarna”.

Vad kan Black sun erbjuda mer än ensamhet, längtan och det gamla Amerika? Ingenting, det är en roman som i många avseenden åldrats dåligt. Som citatvänlig litteratur kan den ha sin charm, men helheten speglar en tidsanda som känns olustig i dagens ljus. För vissa kan detta vara en nostalgisk skildring av förlorad kärlek och en svunnen värld, men även de mest gubbsjuka läsarna lär finna delar av boken ansträngande.