Berättelsen är en elegant förklädd kort fabel, en av dessa skarpa skildringar som tycks enkla men som växer till en moralisk situation under kvällens sena timmar. På ytan handlar det om kärlekens flyktighet, men snart tar något större och obehagligare platsen i sidornas centrum. Konflikten mellan fysisk attraktion och den grundläggande tro på människans värde.

Historien är bedrägligt enkel. Ivan Vasiljevitj, en äldre man, återberättar en episod från sin ungdom, en kväll där han förälskar sig i den strålande vackra Varinka. Det är en natt av mjuka handtryckningar, dans och drömmar, en perfekt svarvad kuliss för romans. Men morgonen efter krossas den illusionen när Ivan bevittnar en brutal bestraffning där Varinkas far, som han kvällen innan beundrat, kallt beordrar våld mot en desertör. Här ställer sig Tolstoj och pekar rakt mot mig, Vad är starkast? Den kroppsliga attraktionen eller vår tro på medkänsla, människans rätt?

Tolstojs prosa är lugn, nästan kall, som om han betraktar berättelsen med en avvaktande distans. Och ändå bär varje mening på en skärande klarhet som är svår att värja sig emot. Kontrasten mellan balens glittrande ljus och morgonens hårda, vinande piskrapp är så skarp att den känns ner i magen. Ändå finns det här något som gnager och bryter illusionen. 

Ivan själv framstår som märkligt passiv. Han vänder sig bort, inte bara från Varinka utan från hela den värld som tillåter sådan grymhet. Är det en egoistisk styrka? Eller är det en svaghet, ett misslyckande i att konfrontera det han föraktar? Är passiviteten i sig ett svek mot den medkänsla vi ofta säger oss tro på?

Det är ingen lätt fråga Tolstoj ger oss. Kanske finns det inget svart eller vitt svar alls. Men det är den typen av text som lämnar ett eko, vad är starkast? Kärleken som fyller hjärtats snabba slag, eller den grundläggande moraliska insikten om vad som är rätt?