karpius's reviews
302 reviews

Jag lyfter på hatten, stilen är oerhört säker. Ohlsson följer upp sin "Gregorius" med livet för Helga i trettiotalets Stockholm. Hur blev det egentligen med allt? Doktor Glas upphittade dagböcker ställer till det för henne och är den, ärligt talat, rätt tunna intrigen som Ohlsson sedan bygger sitt mycket skickliga romanskrivande kring. En värdig tredje installation efter Söderberg och "Gregorius", högst läsvärd.

Arild Asnes är självutnämnd intellektuell i det tidiga sjuttiotalets Oslo. Närmar sig trettio, måttligt framgångsrik skriftställare, frihetlig socialist är det han kallar sig. Men. Det måste finnas något mer, en mening med livet? Det här går Arild runt och funderar på, vrider och vänder på sin socialism. Lockas av maoismen så som den utövas i Oslo 1970. Så det får bli så, steget från socialist till rättrogen kommunist skapar mening åt hans liv. Här måste frågan ställas om Solstad skrivit en svidande satir kring en viss typ av människa som vi nog alla till mans råkat träffa nån gång? Eller om det, som antyds i bokens avslutande stycke, är en uppriktig uppmaning från Solstad att följa Arilds exempel? Om detta har det skrivits avhandlingar hos oljecowboysen i väster, inget som jag tagit del av men det är uppenbart öppet för tolkning. Ett intressant tidsdokument, värt en läsning om Norge och/eller sjuttiotalet får dig att salivera lätt.

Omdiskuterad text detta. Psykologiska könsskillnader. Biologiskt shit. Inget som står speciellt högt i kurs på kulturredaktioner och i de akademiska korridorerna. Men det är en resonerande text som utgår från statistiska skillnader på kollektiv/gruppnivå som visar på tydliga skillnader mellan män och kvinnor i olika kategorier, för snårigt för att gå in på i detalj men sammantaget: kvinnor är på gruppnivå, statistiskt, mycket mer omhändertagande, sociala och kommunikativa än män som i sin tur på gruppnivå, statistiskt, är mycket mer resultatinriktade, konkurrerande och tekniskt intresserade. Författarna menar sedan att kvinnans inträde i detta offentliga Sverige från femtiotalet och framåt stöpt om det svenska samhället i grunden och gjort det snabbt. Från ett "maskulint" samhälle till ett "feminint" när kvinnor i allt högre grad befolkat ledande ställningar i offentlig sektor, framför allt inom skolväsendet. Denna feminisering blir sedan institutionaliserad och reproducerar sig själv. Sverige tillsammans med övriga nordiska länder och Nederländerna är de mest "feminiserade" i världen enligt det index som presenteras. Intressanta tankenötter onekligen, vad som saknas är främst fler konkreta exempel på det svenska samhällets föregivna feminisering och ett vidare resonemang kring orsak och verkan. Men på det hela taget uppfriskande, man behöver inte köpa hela paketet för att ha utbyte av detta.

Christer A., en sannolik mördare? Ja. Eller nja. Kanske den sannolikaste. Och det är väl egentligen det som den här pamfletten för fram. Styrkan hos Jordås är flytet i redovisningen, en behärskad och saklig journalistprosa. Men att Christer A. skulle vara okänd för den breda massan, som inledningen slår fast, ställer jag mig tveksam till. Eller så är det att jag utgår från att alla är lika intresserade av palmemordet som jag är. Hursomhelst, om det inte var Christer A. som tryckte av, vem var det då? Just det.

Om de första trevande försöken till kolonisering av det som sen blir Grönland. En mustig skröna som lånar historiska karaktärer och skeenden men som såklart också broderar ut. Det blir både informativt, underhållande och alldeles ohyggligt när de infödda grönlänningarna ska styras upp, kristnas etc. Epidemier grasserar och folk stryker med, infödda liksom kolonisatörer. Och i mitten av allt prästen Hans Egede, fanatisk lutheran och genuint osympatisk. Bra att inleda en höst med hård läsning med denna bladvändare.

Klas Ö. är tillbaka med besked och ingen är gladare än jag. Borta är de onödiga longörerna, det tomma malandet och de många onödiga orden som gjort några av hans senaste romaner alltför tungrodda för att njutas. Här får vi i stället en idéroman som i inte alltför förtäckta ordalag skjuter en bredsida mot socialdemokratins kvävande trygga sociala ingenjörskonst och, uppfattar jag det som, ställer sig på människans sida mot "makten" i bred bemärkelse. Samtidigt också ett fint tecknat porträtt av en man som närmar sig pensionen och som i sina egna ögon gjort allt rätt men som aldrig känt genuin lycka. Det här är bra, riktigt bra.

Jan Myrdal; politisk idiot och allmän skitstövel men också mycket god stilist. Det är väl egentligen det som denna kommenterade brevsamling berättar. Boken består av tre delar: 1) Bosse Lindqvists kommenterande och kontextualiserande genomgång av korrespondensen mellan Jan och föräldrarna från tidigt 40-tal fram till brytningen i mitten av 60-talet. 2) Breven i sin helhet. 3) sonen Janken Myrdals efterord. Framkommer något nytt? Egentligen inte, det debatten handlat om i efterdyningarna av denna brevsamling verkar vara hur vi ska läsa Myrdals barndomstrilogi från 80-talet. Är det ren lögn, anpassad lögn eller "min sanning"? Svaret enligt Jan Myrdals syskon och sonen lutar starkt åt ren lögn. Samtidigt verkar Gunnar Myrdal rent objektivt även han ha varit något av en skitstövel och en tämligen usel far. Så det genetiska arvet, det sociala arvet, tidsandan... mycket spelar antagligen in. En hyfsat intressant inlaga i Myrdaluniversat, kanske mest för de redan frälsta dock.