Jan Myrdal; politisk idiot och allmän skitstövel men också mycket god stilist. Det är väl egentligen det som denna kommenterade brevsamling berättar. Boken består av tre delar: 1) Bosse Lindqvists kommenterande och kontextualiserande genomgång av korrespondensen mellan Jan och föräldrarna från tidigt 40-tal fram till brytningen i mitten av 60-talet. 2) Breven i sin helhet. 3) sonen Janken Myrdals efterord. Framkommer något nytt? Egentligen inte, det debatten handlat om i efterdyningarna av denna brevsamling verkar vara hur vi ska läsa Myrdals barndomstrilogi från 80-talet. Är det ren lögn, anpassad lögn eller "min sanning"? Svaret enligt Jan Myrdals syskon och sonen lutar starkt åt ren lögn. Samtidigt verkar Gunnar Myrdal rent objektivt även han ha varit något av en skitstövel och en tämligen usel far. Så det genetiska arvet, det sociala arvet, tidsandan... mycket spelar antagligen in. En hyfsat intressant inlaga i Myrdaluniversat, kanske mest för de redan frälsta dock.