Arild Asnes är självutnämnd intellektuell i det tidiga sjuttiotalets Oslo. Närmar sig trettio, måttligt framgångsrik skriftställare, frihetlig socialist är det han kallar sig. Men. Det måste finnas något mer, en mening med livet? Det här går Arild runt och funderar på, vrider och vänder på sin socialism. Lockas av maoismen så som den utövas i Oslo 1970. Så det får bli så, steget från socialist till rättrogen kommunist skapar mening åt hans liv. Här måste frågan ställas om Solstad skrivit en svidande satir kring en viss typ av människa som vi nog alla till mans råkat träffa nån gång? Eller om det, som antyds i bokens avslutande stycke, är en uppriktig uppmaning från Solstad att följa Arilds exempel? Om detta har det skrivits avhandlingar hos oljecowboysen i väster, inget som jag tagit del av men det är uppenbart öppet för tolkning. Ett intressant tidsdokument, värt en läsning om Norge och/eller sjuttiotalet får dig att salivera lätt.