Klas Ö. är tillbaka med besked och ingen är gladare än jag. Borta är de onödiga longörerna, det tomma malandet och de många onödiga orden som gjort några av hans senaste romaner alltför tungrodda för att njutas. Här får vi i stället en idéroman som i inte alltför förtäckta ordalag skjuter en bredsida mot socialdemokratins kvävande trygga sociala ingenjörskonst och, uppfattar jag det som, ställer sig på människans sida mot "makten" i bred bemärkelse. Samtidigt också ett fint tecknat porträtt av en man som närmar sig pensionen och som i sina egna ögon gjort allt rätt men som aldrig känt genuin lycka. Det här är bra, riktigt bra.