Fun read, everything you'd hope for in a schlocky horror novel.

I hate to say it …. But this was INTENSE. I wasn't sucked in right away, but it definitely pulled me in pretty quick. There were times I was so wrapped up in the book that I would hear a noise and jump. I didn't want to put it down! If you're into thrillers you need to check this book out! I wouldn't tag it reread worthy, but I still give it a solid five out of five.
Short and sweet review.

Giving this a star rating was hard because this was a reread for me. In the mid-1990s when I was in my early 20s, I LOVED Dean Koontz books, and I remember this being my absolute favorite, unable to put it down at the time. That was 25 years ago though and I didn't remember the actual plot, just the feelings it gave me, so I decided to reread it to see if it lived up to my memory. Well, reader, it did not.

This book still holds a special place in my heart, but I think at the time I was newish to reading thrillers and a lot of thrillers were definitely not that well written. They were all about a terrifying plot only. I'm also a lot older with more life experience than that "kid" who originally read this.

Koontz has said that at the time the thought was that thrillers had to have these moments of low intensity so you could build up to intense scenes, so he decided to write a book that takes place over only 24 hours where the intensity is ratcheted up to 10 the entire time. He did do that. However, everything is so over the top, plus it's like a slasher film where the villain seems to be unkillable.

The heroine of the book has a back story in which she was so abused and unloved as a child as to be unbelievable. Koontz hits us over the head with the idea: "See, she had a TERRIBLE childhood. That's what makes her so tough now." And the villain is a caricature, just evil for evil's sake with no nuance. And the plot goes on and on. There's also some pretty deranged and violent events, which again are over the top. I get it, bad guy is really bad.

Anyway, I'm glad I tried it again. If you haven't read it and you can go into it thinking, "This is so over the top, like a bad slasher film, where I might actually laugh in parts," then it could be a fun, fast popcorn read. (Then again, some of these Goodreads reviews said it was terrifying, so it depends on your comfort level.)

The title of the book is a very accurate description. I’d give this 3.7 stars because you go from such intense moments to drawn out boring details. Also this book was not short and there were only 8 chapters in this whole book which really made the story feel drawn out. The book starts very intense and grabs your attention but it was short lived. If the chapters were shorter and less drawn out unnecessary details this could have been 5 stars. Also, how they made Ariel so disconnected did not feel natural.

This book was so scary! I had to stop reading it at night, because I couldn't sleep and my heart was pounding so hard. Then I wasn't going to finish it at all, but I had to know what happened. Just when I convinced myself the scary parts were in the past (she was already chained to the chair) and I could read it at night, Vess's dogs started scratching at the windows and pawing to break in the house. I couldn't decide what was scary, at that point,the dogs or Vess.

Intense!!!!! Dean did his job

Jag har alltid svårt för översättningar. Speciellt när det rör sig om böcker där de diskuterar språkliga fenomen, eller där vissa ordvitsar, dialekter eller jargonger gör sig gällande. Jag har också väldigt svårt för översatta boktitlar. Speciellt som i det här fallet, där bokens namn inte ens blivit översatt. Översättaren, eller förlaget, har istället tagit saken i egna händer och helt sonika döpt om boken. Istället för Intensity, eller "intensitet", som boken heter på originalspråk och som är något mördaren (och sedan även huvudpersonen) gång på gång upprepar under bokens gång, heter den på svenska Psykopaten. Psykopaten? Det är ju rent respektlöst att döpa om en bok på det viset. Att man ens får det?

Nåväl. Boken handlar om Chyna Shepherd, en instabil kvinnlig pyskologistudent som ruvar på mörka hemligheter från sin barndom, och som blir indragen i en mordbonanza utan dess like. Under en natt hos sin bästa vän Lauras föräldrar bevittnar hon mördaren, Mr Vess, framfart, och när hon får höra antydningar om att han också har en flicka instängd i källaren beslutar hon sig för att göra upp med honom på egen hand. Samma kväll.

Tyvärr tycker jag Dean Koontz tar i från tårna på ett sätt att hela boken svämmar över. Mr Vess är så obeskrivligt ond att han blir skrattretande till slut. Han dödar allt. Alla. Han har dödat sina föräldrar, sin mormor, han dödar liftaren och han dödar biträdena på macken, bara för att han känner för det. Det blir så överdrivet bisarrt, så overkligt att det till sist blir rent ointressant. Chynas val känns omotiverade, och vi får aldrig tillräckligt bra förklaringar till varför hon handlar som hon gör. Att det skulle handla om så stark medmänsklighet för en människa hon inte ens vet existerar, att hon kastar sig in i mördarens bil och låter honom föra henne hem till sin tortyrborg känns långsökt. Detta efter att hon sett sin enda och bästa vän först bli våldtagen och sedan mördad, samt inslängd i samma bil och i samma utrymme som Chyna sedan väljer att hoppa in i. Eh. Troligt? Neh.

Däremot är hopplösheten som målas upp och som återkommer då och då i boken riktigt skrämmande. Min hjärna försöker desperat hitta utvägar, finna sätt för hur jag skulle ha handlat i en situation likt den här, och jag plågas något obeskrivligt av att inte finna någon lösning. Det är skräck på en hög nivå och när det är som bäst är det riktigt nagelbitande och riktigt, riktigt intensivt.

Def intense!!!

my dad and i listened to this on a roadtrip and we did not like it