Jag har alltid svårt för översättningar. Speciellt när det rör sig om böcker där de diskuterar språkliga fenomen, eller där vissa ordvitsar, dialekter eller jargonger gör sig gällande. Jag har också väldigt svårt för översatta boktitlar. Speciellt som i det här fallet, där bokens namn inte ens blivit översatt. Översättaren, eller förlaget, har istället tagit saken i egna händer och helt sonika döpt om boken. Istället för Intensity, eller "intensitet", som boken heter på originalspråk och som är något mördaren (och sedan även huvudpersonen) gång på gång upprepar under bokens gång, heter den på svenska Psykopaten. Psykopaten? Det är ju rent respektlöst att döpa om en bok på det viset. Att man ens får det?

Nåväl. Boken handlar om Chyna Shepherd, en instabil kvinnlig pyskologistudent som ruvar på mörka hemligheter från sin barndom, och som blir indragen i en mordbonanza utan dess like. Under en natt hos sin bästa vän Lauras föräldrar bevittnar hon mördaren, Mr Vess, framfart, och när hon får höra antydningar om att han också har en flicka instängd i källaren beslutar hon sig för att göra upp med honom på egen hand. Samma kväll.

Tyvärr tycker jag Dean Koontz tar i från tårna på ett sätt att hela boken svämmar över. Mr Vess är så obeskrivligt ond att han blir skrattretande till slut. Han dödar allt. Alla. Han har dödat sina föräldrar, sin mormor, han dödar liftaren och han dödar biträdena på macken, bara för att han känner för det. Det blir så överdrivet bisarrt, så overkligt att det till sist blir rent ointressant. Chynas val känns omotiverade, och vi får aldrig tillräckligt bra förklaringar till varför hon handlar som hon gör. Att det skulle handla om så stark medmänsklighet för en människa hon inte ens vet existerar, att hon kastar sig in i mördarens bil och låter honom föra henne hem till sin tortyrborg känns långsökt. Detta efter att hon sett sin enda och bästa vän först bli våldtagen och sedan mördad, samt inslängd i samma bil och i samma utrymme som Chyna sedan väljer att hoppa in i. Eh. Troligt? Neh.

Däremot är hopplösheten som målas upp och som återkommer då och då i boken riktigt skrämmande. Min hjärna försöker desperat hitta utvägar, finna sätt för hur jag skulle ha handlat i en situation likt den här, och jag plågas något obeskrivligt av att inte finna någon lösning. Det är skräck på en hög nivå och när det är som bäst är det riktigt nagelbitande och riktigt, riktigt intensivt.