karpius's reviews
302 reviews

Den åldrande dandyn, festerna från förr vaga hågkomster, nu äntligen tillbaka i Stockholms innerstad - förstahandskontrakt i Johannes församling. Hagman hänger med sin dotter, promenerar, översätter erotisk litteratur för bröd, minns tillbaka. En lätt volym dagboksliknande prosa skriven av en mycket Sympatisk - med stort S - man. Passagen där far och dotter lärt sig att älska potatisskalsoppa för att ha råd med berg av ostron en gång i månaden är det finaste jag läst på länge.

En bok om hämnd. Eller snarare fantasier om hämnd, grova fantasier som ett sätt att hantera ett trauma. En tunn fernissa av fiktion ("alla händelser och personer i boken är helt uppdiktade" som en disclaimer i anslutning till tacklistan i slutet av texten) men nog har Jägerfeldt gått igenom det hon skriver om. Spelar det någon roll att hon vill friskriva sig från detta? Egentligen inte men det är svårt att se poängen med friskrivningen. Romanjaget Nico/Jenny är enligt egen utsago "faustisk", dvs. söker ständigt kickar, upplevelser, intryck i möten med andra människor. Vilket leder henne till en fruktansvärd BDSM-session med en f.d. yrkesmilitär som framkallar det trauma som sedan skapar hämndbehovet och som då ältas på 300+ sidor. Det är bitvis mycket gripande och det är verkligen inget fel på Jägerfeldts prosa men det går mycket ut på Nicos/Jennys ältande vilket jag antar är poängen med hela texten men det blir inte så intressant i längden.

Samlat omdöme om Thomas Korsgaards Tue-trilogi: "Hvis der skulle komme et menneske forbi" / "En dag vil vi grine af det" / "Man skulle nok have været der"

Tue växer upp på ett nedgånget lantbruk utanför hålan Skive i nordöstra Jylland i något man får kalla en white trash-familj, präglad av hot om våld, gränslöshet, undermåligt föräldraskap samt bristande hushållshygien. Vi följer hans berättelse i jagform från runt tolvårsålden fram till (spoiler) han kraftigt berusad försöker ta sig in i fel lägenhet efter hemkomst från releasefesten av sin debutbok. Andra halvan av den samlade textmassan kretsar mycket kring Tues komma-utprocess som homosexuell. Nå, känns detta igen? Paralleller har, fullt rimligt, dragits mellan Korsgaard och det franska stjärnskottet Ėdouard Louis vad beträffar tematiken. Där Louis är mer sparsmakad och som jag uppfattar det har någon form av politisk agenda är Korsgaards prosa mer redovisande och detaljrik. Du får som läsare en käftsmäll av lågintensiv misär i hur det skitiga, fattiga lantlivet levs. Det festas mycket, gärna med släkten, men det blir sällan bra. Det dricks såklart en hel del, knapras lugnande etc. Faderns ständiga hot om att begå självmord drar såklart också ner stämningen. Moderns spelberoende och multisjuklighet gör väl inte heller saker bättre. I den avslutande delen lämnar Tue gården och flyttar till Köpenhamn som sjuttonåring. Där ställs också saker på sin spets vad gäller sexualiteten och vägen framåt i livet. På det hela taget en jäkla resa och något av det bästa nordiska på många år, en generationsromansvit från en del av verkligheten som sällan skildras så här ärligt, rått och uppriktigt. 4.25/5

Antologi med många lödiga bidrag, en ordentlig bredd i ämnen och infallsvinklar. Hur Sverige öppnades för omvärlden, från det trånga instängda mot det fria(re) och flyktigare. Samtidigt kanske vi tappade något på vägen; rötter, reflektion? Viljan att plötsligt vara först med allt och bäst i klassen nedgraderar måhända det historiska perspektivet. Det här blir en STARK rekommendation; låt inte avsändaren Timbro avskräcka de av er som lutar åt babord, här finns något för alla!

Stökigt hos romerna. Ett parallellsamhälle som målas i mycket mörka toner av Strindlöv. Författaren följer några enskilda svensk-romska öden, kvinnor mestadels, och blottlägger en tämligen fruktansvärd soppa av hedersförtryck, våld mot kvinnor och allmän kriminalitet. Udden är dock främst riktad mot det svenska (majoritets)samhället som så länge accepterat detta, "dom är som dom är, vi låter dom hållas". En antiuniversalistisk, kulturrelativistisk mardröm som bara pågår och där offren primärt är de romer som inte ställer upp på den s.k. "kulturen". Och det blir också Strindlövs övergripande fråga: är en uppenbart dysfunktionell kultur som leder till så mycket lidande verkligen en kultur värd att hålla fast vid? Frågan är ställd.