En bok om hämnd. Eller snarare fantasier om hämnd, grova fantasier som ett sätt att hantera ett trauma. En tunn fernissa av fiktion ("alla händelser och personer i boken är helt uppdiktade" som en disclaimer i anslutning till tacklistan i slutet av texten) men nog har Jägerfeldt gått igenom det hon skriver om. Spelar det någon roll att hon vill friskriva sig från detta? Egentligen inte men det är svårt att se poängen med friskrivningen. Romanjaget Nico/Jenny är enligt egen utsago "faustisk", dvs. söker ständigt kickar, upplevelser, intryck i möten med andra människor. Vilket leder henne till en fruktansvärd BDSM-session med en f.d. yrkesmilitär som framkallar det trauma som sedan skapar hämndbehovet och som då ältas på 300+ sidor. Det är bitvis mycket gripande och det är verkligen inget fel på Jägerfeldts prosa men det går mycket ut på Nicos/Jennys ältande vilket jag antar är poängen med hela texten men det blir inte så intressant i längden.