Samlat omdöme om Thomas Korsgaards Tue-trilogi: "Hvis der skulle komme et menneske forbi" / "En dag vil vi grine af det" / "Man skulle nok have været der"

Tue växer upp på ett nedgånget lantbruk utanför hålan Skive i nordöstra Jylland i något man får kalla en white trash-familj, präglad av hot om våld, gränslöshet, undermåligt föräldraskap samt bristande hushållshygien. Vi följer hans berättelse i jagform från runt tolvårsålden fram till (spoiler) han kraftigt berusad försöker ta sig in i fel lägenhet efter hemkomst från releasefesten av sin debutbok. Andra halvan av den samlade textmassan kretsar mycket kring Tues komma-utprocess som homosexuell. Nå, känns detta igen? Paralleller har, fullt rimligt, dragits mellan Korsgaard och det franska stjärnskottet Ėdouard Louis vad beträffar tematiken. Där Louis är mer sparsmakad och som jag uppfattar det har någon form av politisk agenda är Korsgaards prosa mer redovisande och detaljrik. Du får som läsare en käftsmäll av lågintensiv misär i hur det skitiga, fattiga lantlivet levs. Det festas mycket, gärna med släkten, men det blir sällan bra. Det dricks såklart en hel del, knapras lugnande etc. Faderns ständiga hot om att begå självmord drar såklart också ner stämningen. Moderns spelberoende och multisjuklighet gör väl inte heller saker bättre. I den avslutande delen lämnar Tue gården och flyttar till Köpenhamn som sjuttonåring. Där ställs också saker på sin spets vad gäller sexualiteten och vägen framåt i livet. På det hela taget en jäkla resa och något av det bästa nordiska på många år, en generationsromansvit från en del av verkligheten som sällan skildras så här ärligt, rått och uppriktigt. 4.25/5