Jag hade precis beställt Den stygga flickans rackartyg när artiklarna om Mario Vargas Llosas kvinnosyn började dyka upp som kommentarer till årets nobelpris i litteratur.

Bara bokens omslag har påminnt mig om den diskussionen varje dag när jag plockat upp den för att läsa vidare. Inte bara omslaget förresten. Nästan varje sida innehåller en referens till henne, den stygga flickan.

Inte alltid i just den benämningen, men bara någon enstaka gång genom hela boken vid hennes riktiga namn. Hon får alltid namnet av något utanför henne själv. Hon är den lilla chilenskan, Madame Arnoux, Mrs Richardson, den lilla peruanskan eller något annat av namnen hon antar under berättelsens gång. Antingen ett namn av plats eller av äkta man. Ur det perspektivet är det lätt att kritikerna har rätt, åtminstone i det här fallet. Berättelsens kvinna, som hela historien rör sig kring, är aldrig något eget – hon är något annat. Hon har inte ens ett namn.

Men ju mer jag läser hör jag varför. Mario Vargas Llosa försöker beskriva vad han inte förstår. Han är i viss mån rädd för och oförstående till kvinnor. Vad betyder deras rörelser, deras ton, deras beteende och deras ord? Vad betyder deras sneda leende, vreden i en rörelse eller deras skälmska blick?

Han har levt ett långt liv redan och berättelsen om den stygga flickan är hans sjuttonde skönlitterära verk. När han förstår så här lite vid det här laget kommer han nog aldrig att förstå.

Men det utanförperspektivet är inte utan värde. Han försöker hitta en plats i sitt liv och försöker bekräfta det genom henne. Det anknyter även till den andra delen jag har tänkt på angående boken.

Precis som Ricardo i boken flyttade Vargas Llosa till Frankrike och Paris efter studierna på universitetet och sedan dess har han levt ett kringflackande liv. Ricardo försöker i långa stunder undvika Peru, men Peru följer med honom. Men Ricardo är knappt i Peru ens när han sent omsider åker tillbaka.

Jag vet inte om han faktiskt sa det eller om det bara var jag som tolkade honom, men när Vargas Llosa intervjuades i Skavlan berättade han att han själv betraktar Spanien som sitt hemland nu för tiden, men att han alltid har Peru med sig. Och det där är intressant. Vad är ett land nu för tiden? Förutom vissa distinkta funktioner med en plats har det nästan slutat vara just en fysisk plats. Det är inte längre ett community of place, utan snarare av minne och kultur. Postnationalism.

Citat

Det här har inget med boken att göra egentligen, men jag såg det i samband med att jag skrev om den:

Fotboll är väldigt intressant. Skälet till att fotbollen blivit så enormt populärt i tredje världen är att den ger en föreställning om idealsamhället. Reglerna är få och enkla – men de utgör en grund för lika möjligheter. […] Bakom den otroliga entusiasmen för fotboll finns en längtan efter det ideala samhället. Med fred, rättsäkerhet, lika möjligheter och chansen att lyckas med fredliga medel och tack vare ens begåvning. Fotbollsplanen är det ideala samhället.

SVT Play: Gomorron Sverige Mario Vargas LLosa nu och då 2010-12-08

A hugely imperfect and ultimately disappointing book by an author I really enjoy. Review to come.

Empfehlenswert
ohne Sentimentlität und bitteren Beigeschmack wird die Geschichte erzählt

Después de comentar el libro me doy cuenta que Travesuras de la niña mala es una novela con muchos puntos de análisis. Resalto que Vargas Llosa nos mezcla una historia con dos personajes que desafían nuestras moralidades, ¿quiénes son los buenos y quiénes son los malos? Pero también me abre preguntas sobre el amor, el apego, el vacío existencial, el sacrificio, etc. Otro punto a destacar es que el autor nos presetan el contexto político, social y cultural del Perú, así como parte de Europa e incluso de Japón, esto aporta mucho ya que no sólo me emocioné con la historia de los dos protagonistas, sino que también aprendí cómo era el mundo en aquellos tiempos.

Mi primer libro de Vargas Llosa pero aunque las descripciones de los lugares y situaciones me encantan, tuve conflicto con la "niña mala"

Como é que é possível gostar tanto e odiar tanto uma personagem? Fabuloso, um livro de ficção com partes de história, muito interessante. Impossível de parar de ler.

A Peruvian ex-pat obsesses over a girl who is all wrong for him. Also, Paris!

--------SPOILERS--------------

Our group's spanish speakers were in agreement that the English version of this story lost something in translation. The english-only speakers of the group seemed disappointed by the language of the novel as well. The title doesn't disappoint; she is one bad girl on many levels. She's so bad, in fact, that it was hard for us to justify Ricardo's fervor for her, though we could all relate to the passion one builds up for someone we knew was no good for us.

The book club member that suggested this book said he had fallen in love with the Spanish version's language a few years ago when he had first read it. That the plot line was twisted and engrossing and it spoke true for him at the time. He attempted to read the English version with the rest of us, but couldn't get over how uncomfortable the wordings were. He and another spanish speaker both mentioned how they could see what the translation was going for in a few of the transcriptions, but the eventual wording fell short.

Reading this book, for me, was a lot like talking to a good friend in a bad relationship. You just want to shake the person until they realize what's glaringly obvious to you. Frustrating. But I think Mario Vargas Llosa intended for the reader to become engrossed in how badly Ricardo was being treated. I also think the Bad Girl was written intentionally to be selfish and cruel. I kept trying to guess what terrible thing the bad girl would do next, or how she would pop up into Ricardo's newly reestablished life setting before she actually did. The reader was forced to swallow some pretty big coincidence pills on that front. But, the author pokes fun at those coincidences, so for me it wasn't an issue. And it does seem like exes have a tendency to recur in the most unusual circumstances, doesn't it?

احتمالاً بقیه پنج ستاره را زیادی بدانند، ولی من در این موضوع، در اکثر مواقع، شخصی تصمیم می‌گیرم. پس همین پنج ستارۀ کامل را بهش می‌دهم.
تلخ بود و عاشقانه. حتی احمقانه. موقع خواندنش، خیلی گریه کردم. نه برای ریکاردو یا شیلیایی کوچک، بلکه برای خودم. برای حماقت خودم، که بنظر شبیه به ریکاردو می‌آمد...
خواندنش برایم بسیار لذت بخش بود و طولانی بودنش را هم بسیار دوست داشتم... پر از جزئیاتی بود که با دانستنشان لبخندم کش می‌آمد.
ولی سانسور! خدای من. حداقل خداروشکر که برای جاهایی که حذف کرده بود سه نقطه‌ای گذاشته بود تا بدانیم که حذف شده، اما، این چه وضعیتی ست؟ حرص آدم درمی‌آید. هرچند چیز خیلی خاصی هم نباشد.

I wanted to love it as much as the friend who recommended it to me.

It reminds me of Shel Silverstein's The Giving Tree. It's about a man who keeps giving - and the woman who keeps taking.