Jag hade precis beställt Den stygga flickans rackartyg när artiklarna om Mario Vargas Llosas kvinnosyn började dyka upp som kommentarer till årets nobelpris i litteratur.

Bara bokens omslag har påminnt mig om den diskussionen varje dag när jag plockat upp den för att läsa vidare. Inte bara omslaget förresten. Nästan varje sida innehåller en referens till henne, den stygga flickan.

Inte alltid i just den benämningen, men bara någon enstaka gång genom hela boken vid hennes riktiga namn. Hon får alltid namnet av något utanför henne själv. Hon är den lilla chilenskan, Madame Arnoux, Mrs Richardson, den lilla peruanskan eller något annat av namnen hon antar under berättelsens gång. Antingen ett namn av plats eller av äkta man. Ur det perspektivet är det lätt att kritikerna har rätt, åtminstone i det här fallet. Berättelsens kvinna, som hela historien rör sig kring, är aldrig något eget – hon är något annat. Hon har inte ens ett namn.

Men ju mer jag läser hör jag varför. Mario Vargas Llosa försöker beskriva vad han inte förstår. Han är i viss mån rädd för och oförstående till kvinnor. Vad betyder deras rörelser, deras ton, deras beteende och deras ord? Vad betyder deras sneda leende, vreden i en rörelse eller deras skälmska blick?

Han har levt ett långt liv redan och berättelsen om den stygga flickan är hans sjuttonde skönlitterära verk. När han förstår så här lite vid det här laget kommer han nog aldrig att förstå.

Men det utanförperspektivet är inte utan värde. Han försöker hitta en plats i sitt liv och försöker bekräfta det genom henne. Det anknyter även till den andra delen jag har tänkt på angående boken.

Precis som Ricardo i boken flyttade Vargas Llosa till Frankrike och Paris efter studierna på universitetet och sedan dess har han levt ett kringflackande liv. Ricardo försöker i långa stunder undvika Peru, men Peru följer med honom. Men Ricardo är knappt i Peru ens när han sent omsider åker tillbaka.

Jag vet inte om han faktiskt sa det eller om det bara var jag som tolkade honom, men när Vargas Llosa intervjuades i Skavlan berättade han att han själv betraktar Spanien som sitt hemland nu för tiden, men att han alltid har Peru med sig. Och det där är intressant. Vad är ett land nu för tiden? Förutom vissa distinkta funktioner med en plats har det nästan slutat vara just en fysisk plats. Det är inte längre ett community of place, utan snarare av minne och kultur. Postnationalism.

Citat

Det här har inget med boken att göra egentligen, men jag såg det i samband med att jag skrev om den:

Fotboll är väldigt intressant. Skälet till att fotbollen blivit så enormt populärt i tredje världen är att den ger en föreställning om idealsamhället. Reglerna är få och enkla – men de utgör en grund för lika möjligheter. […] Bakom den otroliga entusiasmen för fotboll finns en längtan efter det ideala samhället. Med fred, rättsäkerhet, lika möjligheter och chansen att lyckas med fredliga medel och tack vare ens begåvning. Fotbollsplanen är det ideala samhället.

SVT Play: Gomorron Sverige Mario Vargas LLosa nu och då 2010-12-08