I can't tell you how much I love Gitta Sereny's work. She had this deep compassion for her subjects, even though she focuses on difficult topics. Her sympathy seeps through her writing and draws you in to the most difficult of subjects. This book investigates chid killers and the way they are treated by the Justice system, using Mary Bell's story as its basis. In the end, I think Sereny makes a pressing case for a different approach to children who commit serious crimes.

Otäckt om barn som mördar andra barn, och kanske ännu otäckare; hur deras bakgrund och relationer till sina föräldrar ser ut som gör att de till sist begår dessa handlingar. Det är väldigt tung läsning, som väcker en oro i mig inför min uppfostran av min egen dotter. All kärlek ska hon få, hon ska inte behöva tvivla en sekund på att hon är älskad.


Såhär några dagar efter att boken är färdigläst har den fortfarande inte lämnat mig. Jag tänker på Mary Bell, flickan i boken, och på hur vuxenvärlden kan fallera så totalt. Hur alla kan tänka att det är någon annans ansvar. Både innan, under och efter rättegången är det det som är problemet. Först är det ingen som tar Mary Bells problem på allvar. Hon tillåts vara arg, okänslig, elak och otillräknelig utan att man frågar sig varför. Sedan går det över styr och då vägrar alla att ta ansvar. Flickan är helt enkelt ond. Ett dåligt frö. Inte kan det väl vara saker i hennes bakgrund som tvingar fram en så otäck handling? Och när rättegången är över är det inget sjukhus som vill ta emot henne. Ingen har resurserna som krävs. Så återigen sviks hon av vuxensamhället. Det är så fruktansvärt sorgligt. Och även sorgligt att det som hände kunde ske, självklart.

Boken slutar med en nyare skriven artikel om det hemska mordet på James Bulger. Det var VIDRIGT. Jag grät av att läsa och jag mår dåligt av att tänka på det. Självklart var även de pojkarna ohjälpta av ett vuxensamhälle men guuud var de tvungna att vara så vidriga mot den lille pojken. Hemska hemska hemska värld vi lever i.

I Ohörda rop är det tjugo år sedan Mary Bell dödade de två små pojkarna och dömdes av den brittiska domstolen till livstids fängelse. Som 11-åring. I Storbritannien döms barn som vuxna och Mary hamnade först på anstalt för kriminella ungdomar, tillsammans med ett stort antal pojkar, innan hon blev myndig och flyttades till kvinnofängelse. Mary lever sedan hela sin sena barndom, sina tonår och sin tidiga vuxentid bakom lås och bom, innan hon som 25-åring släpps ut i ett samhälle och förväntas klara sig själv.

Det är så mycket som är tragiskt i den här boken. Marys livsöde, förstås. Hennes ohörda rop på hjälp som barn innan den fruktansvärda hände när saker och ting blev för svåra att hantera och hon helt enkelt exploderade i destruktivitet. Hennes barndom och mamma som försöker döda henne 5 gånger innan hon istället bestämmer sig för att använda sin dotter som en del av sin egen prostitution. Hur staten inte gör någonting för att försöka förstå vad som kan ligga bakom att ett barn gör något sånt här utan istället sätter på sig skyddslappar, stämplar Mary som "ond" och låter saken bero. Att hon inte får någon terapeutisk och psykologisk hjälp utan bara ska straffas. Och även: hur olika det är mellan kvinnor och män och hur mycket lättare det troligtvis hade varit för Mary om hon varit pojke. Det är en pojke som sitter inne på ungdomsanstalten samtidigt som Mary, han har mördat en polis. Ändå väljer staten att låta honom bli fri efter bara några år, och dessa år fylls av skolgång: han får gå gymnasiet under uppsyn och sedan gå som lärling för att få ett yrke. För att lära sig hur världen utanför fungerar. Mary får inget sånt. Inget.

Det var tung läsning och ofta lite långrandigt, speciellt om de åren som Mary tillbringar i fängelset. Men jag finner Gitta Sereny som trovärdig och som en bra återberättare, även om sista slutorden innehåller lite väl mycket tyckande. Viktig läsning om ett viktigt livsöde helt enkelt.

(Kommer aldrig mer kunna lyssna på Kite normalt efter att ha läst böckerna om Mary Bell. Förknippar numera alla låtar så himla mycket med tragisk uppväxt i Newcastle, löss i håret och stryptag på barn)

This is a horribly sad book. Mary Bell's life before her crimes was never OK and when she killed those two toddlers, when she was 10 and 11, she basically ensured that her life would never be OK, ever. This is not a book that condones her actions, it is a book that tries to understand how it came to the point that an older child killed two younger children.
The saddest thing about this whole thing is, that if someone had paid attention and had done something, two boys might not have died and Mary Bell's life might have been saved.
As mother of a toddler I can too easily imagine the pain these families who have lost their children are going through.
But this book shows us that we can't turn a blind eye to neighbourhood child who is in obvious pain, we all have a responsibility to protect the children in our community and we can't ignore these kinds of problems out of politeness to the families or an idea that the best thing is to keep to ourselves. These children's pain, ignored for too long, will eventually explode in one way or another.

The book describes the crimes, trial, Mary's time in different institutions, amongst them prison when she was only 16, and her life as a parent, trying to live with what she has done.
The pacing is slow going at times, but prison life is monotonous and the writing reflects that.

Gitta Sereny jornalista e historiadora  Austríaca 1921-1991
Editora vestígio 2019
400p
Conta a história real da inglesa Mary Bell que em 1968, aos 11 anos, foi julgada e condenada à prisão perpétua pelo assassinato de outras duas crianças.
Unindo os detalhes da investigação e do julgamento com relatos da própria Mary, a autora apresenta não apenas uma biografia mas, também,  faz uma dura crítica ao sistema judiciário e carcerário que não estava preparado para lidar com uma criança extremamente perturbada e traumatizada. O mesmo sistema não estava pronto para preparar Mary para a vida fora da prisão.
De forma sensível porém incisiva, Sereny conduz suas conversas com Mary em direção a temas como o que de fato ocorreu nos dias dos dois assassinatos, a sua relação ambīgua com a mãe e os abusos sofridos durante sua infância.
Trechos com transcrições das falas de Mary e descrições de seu comportamento nos permitem perceber o quanto sua mente é perturbada pelo sentimento de culpa e pelos eventos ocorridos em sua infância. 
A minha sensação é de  que o livro se perde um pouco entre muitas indas e vindas durante a narrativa da vida de Mary e descrições por vezes excessivas dos acontecimentos. A forma como a história é construída me deu a impressão de duas narrativas quase distintas. Uma mais de jornalismo investigativo e, outra, mais voltada a questão psicológica dos traumas infantis e como estes podem levar a distúrbios e atos extremos como, no caso de Mary, o assassinato de duas criancinhas. No entanto, apesar do estilo da escrita não ser o meu preferido, ainda acho que é um livro bastante interessante e capaz de nos transmitir a angustia, confusão e conflitos não só de Mary mas, também, de todos aqueles que estiveram envolvidos em seu caso.
3/5
Para ler depois: Eu terei sumido na escuridão; Michelle McNamara

I never heard of this case or saw this book ever. My boyfriend just randomly bought it for me for my 21st birthday and I though oh its another biography! But I was definitely wrong! This brought tears to my eyes from the first page. I could feel Mary's suffering. It is a truly sad story, from her childhood throughout her life in prison and after prison! It shows how truly the system was failed and never looked through the life of the child to see why Mary did what she did. I would like to say that the author did a tremendous job in her research for this book, to truly show the failing system in those days and why children kill at such a young age. I can say that I finished reading this book thinking that Mary Bell was put to be seen as a monster when she truly was not. She was just a child, trying to rebel from her suffering childhood she had! I hope that finally Mary Bell, thanks to Gitta Sereny, can now be seen as a person who suffered and did not know better than to kill those 2 innocent children. She is truly not a monster but a child who suffered and made her suffer even more by sending her to prison instead of finding out what truly made her that way! Thank you Gitta Sereny :)

An interesting study of a terrible crime and a look at the complex girl who was responsible - and the woman she has become.

True crime isn't a genre I read much, but I enjoyed getting the complete picture in this book - Mary's life before the murder, the full time line for the crime itself and the entire investigation and trial, and then an in depth look at what has happened to her since, while incarcerated and after she was released.

When people use the term 'a lot to unpack', this book should be held up as one of the finest examples of doing so. Intricately and elegantly, with compassion, Sereny pursues honesty and truth. Perhaps it would be more accurate to say that Cries Unheard gets to the heart of things, because the truth is not a purely clinical concept and cannot be divorced from our humanity.