När det handlar om könet, en bra bit in, blir det onekligen intressant. Myrdal blottar sig visserligen i sin ofullkomlighet men det är också ett stort mått av humble brag i uppräknandet av alla kvinnor han lägrat i Sverige och bakom järnridån. Stora mängder sli sprids. Innan könet dock: tradiga upprepningar, ältandet av gamla surdegar, ett jävla tjat om Peter Curmans förträfflighet. En modig redaktör hade styrt upp det här till något sånär läsbar text men jag misstänker att Myrdal haft första och sista ordet. Synd på den sista texten han fick ur sig men å andra sidan är det onekligen i karaktär.