Det är bara att med mössan i hand buga inför mästaren av att koka soppa på en spik. Efter det briljanta mellanspelet i "Vargarna..." återvänder Knausgård till nutid och Bergen och narrativet från "Morgonstjärnan" men ur spegelkaraktärernas perspektiv och i jagform; vi får alltså det andra sidan av myntet när samma händelseförlopp rullas upp. Det kan låta omständligt, och det är det också, men när det utförs så här bra så känns invändningar futtiga. Ännu en bladvändare.