Sorgen är tung, likt en envis gäst som tar plats i kroppen och själen. Bodil Malmsten skriver om den med en så naken enkelhet att man nästan kan tro att sorgen för första gången går att förstå. Det här är hjärtat är en tunn diktsamling, bara drygt 50 sidor, men dess tyngd känns som att bära en kätting virad i bröstet. Ingen retorisk överbyggnad, ingen konstlad poetisk fernissa, bara ren och skär jävlig förlust, sårbarhet och den sorts kärlek som biter sig fast i det som inte längre finns.

Texten börjar rakt på: “Det är hjärtat som brister.” Ingen upptrappning, ingen lindring, bara en plötslig, knivskarp kollision med förlusten. Orden är valda med precision, varje dikt känns som ett andetag som nästan inte orkar tas. Man läser, och hjärtat värker, så enkelt är det.

Något som dock skaver. Kanske är det för att texten stundtals lutar sig så hårt mot sin sparsmakade estetik att jag undrar om den inte ibland blir ett sorts självvalt fängelse. Enkelheten är förstås Malmstens styrka, men det gör också att vissa delar känns som att hon duckar från att nyansera sorgen än den brutala ärligheten. Är det för att den rena sorgen i sig ska få tala? Eller är det en konstnärlig förkortning som lämnar mig som läsare ensam med mina egna frågor? Jag vet inte, men jag saknar något som tar mig längre in, kanske ett sällsynt inslag av vrede, ett mer rått erkännande av ett internt kaos.

Det här är hjärtat som är djupt berörande och det slår mot något grundläggande mänskligt i mig, en känsla av att vara människa, att förlora, att fortsätta. Det är poesi för kännaren och den vanliga människan. En poetisk påminnelse om att vissa saker inte kan lösas, bara bäras