“Människor kommer bättre ihåg en bra historia med ett budskap än en drös med korrekt fakta”. Så resonerar J. Goodall, som i denna bok utlovar hopp. Det är genom flera samtal mellan Douglas Abrams och J. Goodall på olika geografiska platser som har präntats ner på dessa lövtunna sidor. Sidorna är liksom sköra att bläddra i, men Goodalls historier är raka motsatsen.

Denna primatexpert, som vi så ofta mött i BBC-dokumentärer eller på dubbeluppslag i National Geographic, detta unikum som man fascinerats av, får vara sig själv i ett memoariskt samtal. Hon blir mänsklig och genom sina anekdoter ingjuter hon hopp om framtiden. Goodall som har sett förändringen framför sig under lång tid ute i djungeln bland primater och faunor, någon som hon borde ha gett upp för planetens förfall, men ändå är här och ingjuter en gnutta äkta hopp. Texterna flyter på men Abrams, som ibland kladdar till det genom att försöka upphöja samtalet till något spirituellt eller med till exempel smekningar av träd, i ett försök att göra Goodall till mer än en människa. Det är synd för hennes legacy har redan gjort att hon har vunnit folkets hjärta. Vi står ofta framför denna varma expert och jag ser inte vem som skulle kunna behöva denna chimär för att öka hennes kredibilitet?

Om nu den med mest insikt i klimatkatastrofen kan med 249 sidor berätta att det finns ett ljus i framtiden, bland våra unga, bland projekten inom klimatet, då borde man kunna släppa sin klimatångest en liten stund och leva kvar i citatet: “Sann visdom kräver både att vi tänker med huvudet och förstår med våra hjärtan.”

Tack.