Jag började läsa Berggrens debutroman med en aptit, liknade ett hungrigt monster på jakt efter en bok som inte handlade om någonting. Den långhåriga komikern/musikern som alltid har för stora kläder, som borde få något påhittat pris av Göteborgs Stad (kanske en tvärgata döpt efter sig?) rör sig med en viss leverans i sina smarta spaningar och liknelser. Men trots hans charm och förmåga att formulera fyndiga reflektioner, kändes det som om siktet på ett världsrekord var för långt borta, som om armens längd inte räckte till när kraften tog slut tidigt i första försöket.

Det är en kul bok, och jag skrattar högt som en dåre flera gånger åt de fantasifulla liknelserna, men det är faktiskt det enda som ger boken något värde. Berggren skulle kunna ha skrivit om vad som helst, historien är inte intressant i sig, även om “Felix” verkar älska varje minut av sin estetiska dröm som en utstött i Göteborg. Boken skulle lika gärna kunna handla om en dag i kassan på Ica, och jag hade ändå bara läst den för tonen och glömt bort handlingen lika snabbt. Jag förstår att boken strävar efter att ta över som “Jack”, fast med så mycket substanser att “Felix” kropp måste anses som en samhällsfara vid kremeringen. Romanen faller tidigt i ritten över de flängiga händelserna, inget får landa, och stunderna av reflektion blir aldrig bättre än en bh som flyter förbi i sunkigt badtunnevatten.

Romanen hade vunnit på att vara hälften så lång. Jag erkänner att jag skrattade flera gånger, så pass att tanten i väntrummet bredvid gav mig en oroande blick men substansältandet håller inte för 450 sidor. Det enda som lockar mig att gräva vidare i bokens innehåll är frågan: “Vad var det i lådan?” Av alla hemska saker som Felix trycker i sitt system, vad i all världens namn är så illa att man knappt kan titta på det innan det åker i älven? Och hur mår älven?

Jag rekommenderar den som skumläsning om man vill ha något flummigt och en tjock bok i bokhyllan att peka på när man har gäster. Mer än så ger jag inte detta roliga försök till ingenting.