Man får ändå ge Virtanen att han försöker problematisera sig själv och sitt beteende. Det blir en svajig resa rent stilistiskt, Virtanen har en oförlöst poet inom sig som vill ut men handen på hjärtat så blir det lite pinsamt när han försöker lajva Per Hagman. När han bliver vid sin läst och håller sig till kvällstidningsprosa funkar det bättre. Intressantast är den visserligen (såklart) subjektiva kronologiska historieskrivningen, hur så mycket hände på så kort tid och hur s.k. seriösa medier fullständigt ballade ur och rycktes med i hashtaggarnas vilda vals. Den här "rannsakningen" är främst läsvärd som tidsdokument. Personligen hyser jag ingen större sympati för personen Virtanen men jag kan sympatisera med det han blev utsatt för.