Handlingen är en “snabba cash:ig” variant om att passa in i ett gäng full av “lyckade individer" med antydan om stora summor pengar eller yrken med högt anseende. Hanna är nyinflyttad till Madrid och praktiserar i ett museum vilket inte borde räcka till för att bli en del av gruppen. Tankarna som går och hur långt man är villig att gå för att hitta samhörighet med en elitkonstellation för att läka sina tidigare sår? Välkommen till en sommar i Madrid.

Eklund balanserar, nyanserar och som vanligt träffar han rätt med tonen. Det är konstfullt att med så breda penseldrag hitta en atmosfär och jämvikt som andra författare försökt förmedla via små detaljer och smarta spaningar. I denna roman krävs det att atmosfären är rätt och att vinden blåser från rätt håll in på det lilla torget i Madrid, något Eklund lyckas med utan att texten behöver bli lång eller seg.

Boken fortskrider med en spännande handling men det är dynamikerna mellan karaktärerna som håller mig kvar. Det är ett garnnystan där skillnader och tillhörigheter avväpnas utan att skapa en färdig väv. Det blir istället garntrådar som löper bredvid varandra likt blod på vit marmor. Det finns ett besatt mörker som det vrids och vänds på där Hannas egna känslor på något vis ska rättfärdiga hennes beteende. Det är här Eklund beskriver de sjuka och maniska hos Hanna som både ger effekt till historien.Det är även dessa detaljer som 

kommer gå i snacket mellan läsare. Bravo.

Det jag kan känna att boken saknar är humor, de där små gliringarna jag vet att Eklund besitter, de där små detaljerna som brukar göra mig varse om hur dumt det verkligen är att vara människa ibland. Jag känner att det hade eleverat romanen till nästa steg. Brutit den där sista hinnan i historien så vi inte bara frossat i pengar, sommarens soljus, mörker och Francisco de Goya.

Men det är “hatten av läge.” Så här ska en roman skrivas. Det ska ta tid och det visar sig ha varit värt det. Tack Sigge.