Rutgersson bjuder här på en kaka à la fyra somrar i dagboksform om tiden med en stökig flicka, ett förödande missfall och ett utdraget förfall i psykisk ohälsa. Boken marknadsförs som poetisk och en mans känslor i svåra stunder, men inte ens med sin staccato-prosa lurar Rutgersson mig. Allting är bestämt. Det finns inget utrymme för reflektion. Eller tolkning. Saker är hugget i sten. Detta format resonerar inte med klichéerna där Rutgersson tydligt påvisar sin medvetenhet i den moderna relationen. Varför ser inte världen honom då? Varför finns det ingen ny att förälska sig i, sådär slagen i ansiktet kär som innan dessa fyra somrar? Kan omöjligt bero på självömkan, att fortfarande vara förälskad i sitt ex, vara pank, bo i en källare, ha dålig självkänsla och väntande NPF-diagnoser, samt ligga igenom alla kandidater för "För att komma över någon måste man komma under någon." Ett otroligt CV när man söker partner. Låter lockande!

Den underliggande tonen att Rutgersson skulle behövt någon att prata med blir komisk i att han själv inte förmår att stötta eller interagera med sina vapendragare i kollektivet? Att stötta kompisen som förlorat vårdnaden av sina barn i mer än att visa lite sympati? Det som boken dock lyckas med är igenkänning av de värsta sidorna hos en nyligen separerad man i ett försök att fylla de tomma hål en älskad kan lämna. Samt längden. Herregud, 137 sidor, varken mer eller mindre hade passat.

Men det är väl just här som jag inser att Rutgersson lyckas, genom att med det genuina innehållet framkalla mer känslor än vad själva berättelsen erbjuder i termer av underhållningsvärde. "If your story doesn't contain a surprise, it's not a story, it's a report." Det här är inte ett tillfälligt liv, det är en tillfällig rapport.