Vad har hänt med cynikern Houellebecq? Möjligen toppade han med "Underkastelse" för ett gäng år sedan och insåg att vägs ände var nådd - en toppenbok för övrigt, kanske hans bästa. Nu är det åtminstone bitvis hjärtevärmande, sentimentalt och - tro det eller ej - hoppingivande. Detta trots att döda äktenskap, någon sorts anarkoterrorism och obotlig cancer är några av de bärande temana. Vad Houellebecq kanske främst vill säga är att människan är ingenting utan sina medmänniskor, i det här fallet en familj / släkt som hittar tillbaka till en gemenskap. Eftersom jag personligen vill ha min Michel hård, kall och cynisk blir det inget toppbetyg men det är onekligen en intressant utveckling av författarskapet detta.