Författaren Mikael Niemi tar oss återigen med till det vackert romantiserade och mystiska Tornedalen. I denna arbetarroman, 'Sten i siden,' får vi följa Einos familj som sakta splittras under en lång vägstrejk, missöden, broderlig fientlighet och demoniska möten. Samtidigt sveps vi fritt mellan årtionden där en gren av släktträdet med övernaturliga kopplingar skickligt knyts ihop för att väva en historia som man faktiskt njuter av.

Boken ter sig lite som en dag i skidbacken, man vaggas lugnt upp i en lift medan Niemi beskriver matlagning, strejkmöten och framtidsplaner. Därefter följer ett snabbt åk utför på nyvallade skidor i form av andliga gestalter, demoner, blixtar och tarmar som kramas ihop av det övernaturliga, för att sedan återgå till liften och lugnt vaggas upp igen. Detta kännetecknar Niemis skrivande och är inget nytt för oss som har läst 'Populärmusik från Vittula', det känns nästan som att komma hem igen. Planen var att läsa 'Sten i siden' i en bra takt, men jag valde faktiskt att sakta ner och njuta av dess skildring samt det lilla överförskönandet av det norrländska inlandet. Sättet Niemi beskriver hur palten framställts i ett svältande hem när det äntligen fått tag i matvaror är slående. Det blir palt till middag ikväll.

Jag vill inte säga att boken inte kärvar, men stundtals går berättelsen så pass bra att den känns som en historiebok skriven av vinnaren i en konflikt. Det sker inga oväntade hack där en blandning av olika människor under en strejk med så stora klasskillnader och synsätt inte brakar ihop till ett (större) kaos.

Rekommenderas för dig med förkärlek till “Populärmusik från Vittula”, Norrland, eller för dig som bara vill ha en bok att verkligen njuta av under lång tid medan snön faller och du brygger starkt svart kaffe. Sånt som farmor och farfar alltid skojade om att man skulle få skära med kniv och gaffel, det vill säga en skopa extra.