Maja Lunde lurar mig att dessa två historier handlar om en postapokalyptisk värld med kampen om överlevnad och en orädd kvinnlig miljökämpe pre torkan. Den gör det inte, för under dessa två alldagligt litterära historier gömmer sig en historia om vatten. Relationen till vatten, både fysiskt och mentalt. Hur det känns när det omger oss, vad det gör när vi saknar det, och hur dött det är när det är fyllt med salt. Dessa porträtt av elementet som täcker 70% av ytan på vår planet är klipskt, fångande och inbjudande.

Jag ger inte mycket för den dystopiska delen som ibland kan kännas lite avig och stereotypisk, men jag skyndar mig igenom dessa sidor för att få läsa kapitlen med rubriken Signe. Denna dotter senare kvinna, miljökämpe, älskare och seglare skulle jag kunna läsa 800 sidor om. Signe går att relatera till, hennes beslut är snabba och igenkännbara. En rebell som vill göra rätt, en pappas dotter. Hon är även drivande i bokens starkaste ögonblick, en konversation med sin pojkvän på toppen av en damm. Konversationen är inte realistisk, den är filmisk. Logiken möter känslorna där båda parter vill samma sak på olika sätt, medan Søsterfossene dundrar i bakgrunden.

Det är en bra bok som bör njutas av utan att överanalyseras, då befarar jag att den skulle smälta likt den blå glaciären.