Jag som var så trist att skriva böcker: Första kapitlet när Rebecka är fast i alkoholens garn är högoktanig feelbad, man blir glad och förväntansfull. Sen kommer nykterheten och ältandet. Lågoktanigt. 1) alkoholism är ett tillstånd, inte en sjukdom. Du väljer själv. 2) uppskattar självreflektionen men allt är skrivet på kvällstidningskrönikespråk, man tröttnar väldigt fort. 3) pga. tristessen som följer på 2) sitter man och hoppas på ett återfall: Ta det! Ta det nu! Så det blir lite nerv i detta. Så ska man inte behöva känna. 2/5.