Jag lyssnade på Ronja Rövardotter på tåget hem från Borlänge (finns på Spotify, tips!) och både snörvlade, skrattade och fick gåshud under berättelsens gång. Det är Astrid Lindgren själv som läser in den (med lite dialoghjälp från filmen) och även om den kändes nedkortad (eller är den så kort?) så var den helt fantastisk. Det är så mycket som ryms i den här berättelsen. En ung flickas frigörelse från sitt hem och hemmets ramar. Hur hon bryter sig fri från sin pappas starka åsikter och vågar forma sina egna. Den handlar om att säga upp kärleken med någon man älskar, och att så småningom våga finna den igen, trots de sår som uppbrottet lämnat. Den handlar om att vuxna människor också kan vara barn i vissa avseenden, och att de inte alltid vet bäst. Boken innehåller starka kvinnor och mjuka pojkar, sorg över döden och kärleken till de som står en nära. En mycket fin berättelse. Jag förstår inte hur man kan beskriva så svåra och tunga saker, så vackert och lätt. Så okomplicerat. Astrid var otrolig.