Först måste sägas att Lundberg fokuserar på de filosofisk-politiska applikationerna av postmodernismen, den estetiska PM berörs endast i den mån Horace Engdahl dyker upp i berättelsen, det gör han i och för sig hela tiden för det är han som köttar in postmodernismen i Sverige. Enligt Lundberg då. Boken är egentligen en blandning av subjektiv historieskrivning och massiva bredsidor mot kretsen kring Kris och senare Forum. I tredje och avslutande delen får de senaste två decenniernas vulgärpostmodernister inom akademin sig en välförtjänt känga för sin luddighet, oreflekterade relativism och allmänna vetenskapsfientlighet. Lundberg är upplysningens och den liberala demokratins riddare i kampen mot allt detta som han måhända något tendentiöst spårar tillbaka till mellankrigstidens "vänster- och högerfascism". Men som historieskrivning och debattinlägg är detta både intressant och läsvärt, skrivet med gott humör och transparent i det att Lundberg själv hovrat i sammanhanget från 80-talet och framåt, något han inte döljer.