Min far och kvinnan är Ernaux, som vänder på stenar och berättar för sig själv om vem hennes föräldrar var på ett vackert, ärligt och kallt sätt. Jag som läsare får uppleva bådas död och allt som sker fram tills den. Texten är gripande på grund av att vi inte, som i modern litteratur, ska våndas tillsammans i Ernaux sorg. Här får vi mer döden skildrad som ett skal, bara kroppar som är kvar. Vi får ta del av vem hennes föräldrar var och vad som ledde till deras död i detta pussel av minnen från en tid då allt var sämre, men i text framstår det som romantiskt, man känner nästan en saknad. Hennes far är oföränderlig, omgiven av smuts och hennes pikande mor med rent och ljuvligt omkring sig. Är det en resa i allt letande efter mening i vår existens? Jag väljer att tro det. Att det ska finnas en mening innan våra föräldrar, vänner och vi själva dör.

Man tror oftast att samhället förändras i en rasande takt, men dynamiken i relationerna verkar dröja sig kvar. Texten innehåller igenkänningar både från eget och andras liv som man samtalat om. Ernaux är så skicklig att utan poesi eller överdrift göra texten så medryckande. Det känns som att den nakna, här franska sanningen överträffar den ibland pålagda eller uppdiktade fiktionen som dessa långa nekrologiska biografier kan bli.

Kommer aldrig ångra att jag läste en Ernaux