Spårvagnsturen tar sin början på ett elegant och tämligen fångande sätt. "Vilket oerhört privilegium det är att inte vara på väg någonstans, att låta dagen bara passera." Här sitter Engdahl och umgås med Mr. Hume, en fantasivän som uppstått efter att Engdahl fantiserat om och återläst allt om denna sena 1700-tals filosof. Diskussionerna kretsar kring frågan om "gott" och "ont" verkligen existerar, och ju färre resor som görs desto mer tenderar samtalen att röra sig mot franska eliten, det gamla Paris, salongsflickor och umgängets alla respektabla regler.

Texten är avslappnad, väl disponerad och ibland lite fräck, men politiken framträder ganska tydligt. Älska kapitalismen, njut av livet på det gamla sättet, känn dig trött på nymodigheter, och tacka gud för att klimatfrågorna bara är en fiktion, en ridå för något annat. Det är svårt att inte känna en viss sorg över detta påbörjade mysiga samtal mellan en äldre herre och hans fantasifulla favoritfilosof som faktiskt diskuterar det intressanta moraliska förfallet och de sociala koderna, till den vanliga foliehattsskrivningen man kan stöta på i vilken kommentarstråd som helst.

Om du väljer att läsa detta, skumläs fram till sidan 115, titta på de vackra bilderna och låt sedan den tunna pärmen glida in i bokhyllans glömska.