Jag älskar Bodil Malmstens poesi och har aldrig tidigare läst något längre hon har skrivit. Men här finns samma ton, samma humor, samma blick, samma kritik.

Stundvis tyckte jag det var svårt att så mycket av boken går ut på att beskriva hur det är omöjligt att skriva boken. Som en slags dramaturgisk motor känns det inte så spännande eftersom man ju sitter där med boken. Ändå känns det som ett helt perfekt slut när boken väl börjar skrivas på de sista sidorna.