Astrid Lindgrens bästa roman. En av mina favoritböcker alla kategorier. Öppningskapitlet ”Han färdas genom dag och natt” har allt. Från den inledande frågan ”Var det någon som hörde på radion den 15 oktober förra året?” via utanförskapet och ensamheten i Tegnérlunden till äpplet, anden i flaskan och färden mot landet i fjärran.

Bröderna Lejonhjärta har en väl så stark intrig, människokärlek och inledande socialrealism. Men Mio min Mio är språkligt överlägsen. Här finns de poetiska ”brunnen som viskar om kvällen”, ”brödet som mättar hunger”, ”den djupaste hålan i det svartaste berget” och så Riddar Kato som väntar på att befrias från sitt eget skräckvälde med ett svärd som kan skära genom hjärtan av sten.

”Men det var ingen hand. Det var en klo av järn” är den mest gastkramande passagen i någon bok ever. En sann peripeti som kan leda till katarsis (själslig rening). Av böcker skrivna på svenska är det sagornas saga.