Walters lidande skänker mig som läsare glädje och skratt. Boken, som delar namn med Goethes klassiska verk, berättar historien om en ganska avslappnad hypokondriker som arbetar inom bankväsendet. Varje ny fläck på huden eller litet symptom som uppträder får honom att genast tro det värsta, att det rör sig om cancer, och att en begravning måste omedelbart planeras. Tonen i boken påminner mig starkt om “Naiv. super” av Erlend Loe, och den av mig uppskattade genren “vit man som kämpar med hälsoångest”. Berättelsen balanserar Walters vardagsproblem på jobbet och i hans förhållande med Anna med de självdiagnoserna som kan leda till allvarliga medicinska ingrepp eller till och med döden på ett skickligt sätt.

Trots att situationerna är konkret jobbiga blir de ofta tillfällen att skratta åt Walters lidande. Erba har skapat en lättsam underhållning som med en annan ton skulle kunna vara allvarlig och obehaglig, men som istället landar på den lätta och komiska sidan av spektrumet, likt David Sundinskt "hoppsan, nu blev det såhär"-mentalitet. Det enda jag saknar är ett djupare dyk i karaktärernas dynamik. En möjlighet för läsaren att tränga igenom det ytliga skiktet och verkligen förstå och investera lite mer mer än bara kluckande skratt. Jag ser var Erba försöker att göra detta, särskilt i *spoiler* scenerna under middagen med testamentet, men det känns som att den djupare aspekten inte riktigt tränger igenom det komiska skal som omger berättelsen tillräckligt för min smak. Men samtidigt, behöver den det?

Erba lyckas på ett passande sätt med en snäv ensemble av karaktärer, att skapa en bredd i historien genom små och stora relationer, samt roliga maktbalanser som fångar ens intresse och driver berättelsen framåt. Det är som att titta på en film och det skulle inte förvåna mig om något produktionsbolag kommer ta upp denna för att göra en miniserie eller en julfilm av detta. I en tid där trauman och personlig utveckling är så aktuella ämnen skulle det passa.