📖 Mycket Astrid Lindgren i livet just nu - förutom att fira Emil i Lönnebergas sextioårsdag på jobbet igår har jag också läst ut den här. 

En klassisk saga om Bo Vilhelm Olsson, en ensam pojke som på ett mystiskt vis hamnar i det magiska Landet i fjärran. Där får han för första gången en far som älskar honom och en trofast vän. Men det visar sig att han också är förutbestämd att strida mot den grymme riddar Kato, en tyrann med hjärta av sten. 

Det är verkligen klassiskt till form och struktur. Här finns typiska upprepningar, tydliga indelningar mellan gott och ont och en mycket rakt berättad handling. Också språket är klassiskt sagobetonat - en bibliotekariekollega beskrev det som sakralt och jag förstår vad hon menade. Det är korta, enkla och allvarliga meningar som visserligen ger boken det där sagostuket men som också för med sig en stelhet och distans. Jag upplever nästan boken som stiliserad, väldigt starkt och tydligt tecknad med mycket små marginaler för utfyllnad. Det gör boken till ganska rigid och inrutad läsning. 

Men jag gillar undertonen av sorg, den vemodiga klangen som vibrerar genom berättelsen. Att Lindgren så villigt och medvetet ger plats åt mörkret ger djup åt den annars lite väl raka berättelsen. Kanske särskilt intresserar jag mig för de små detaljerna som hintar om att Mios berättelse är önsketänkande - jag tycker verkligen att de finns där. 

Tips att boken finns inläst av Lindgren själv på Spotify. Hög mysfaktor! 🐎🏰⚔️

#miominmio #astridlindgren #ilonwikland #amandaläser #bokrecension