Scan barcode
A review by lasbulle
House of Secrets by Chris Columbus, Ned Vizzini
2.0
OjojOJ vad det händer grejer i den här boken! Hajar och pirater, häxor och kolosser, banditer, skelett, piloter från första världskriget, shamaner, enorma insekter... och tre syskon.
Brendan, Cordelia och Eleonor dras in i ett helt extremt äventyr i jakten på "The Book of Doom and Desire", och jag blir så utmattad av hur mycket saker som händer att jag till sist kommer på mig själv med att endast skumma sidorna, och bara läsa en mening här och där. Det blir inte mer spännande för att man blandar in fler ingredienser - tvärtom.
De tre ungdomarna är egentligen tre exakt likadana personligheter, vilket är en stor brist i boken. Personerna i berättelsen är helt karaktärslösa och... tomma. Urvattnade. Det görs försök att presentera dem med diverse personlighetsdrag, som Brendans feghet och Eleonors rädsla för att bli retad för sin dyslexi, och Cordelias förkärlek till böcker. Men det blir aldrig så mycket mer än så. De ska föreställa vara i olika åldrar men i språk och till sättet är lillasyster Eleonor identisk med sina äldre syskon.
Dialogen syskonen emellan är fjantig: författaren försöker hela tiden vara rolig och slänger in konstiga, ironiska kommentarer som Walker-syskonen hasplar ur sig i de mest bisarra situationer. Det känns som att boken har svårt för att bestämma sig för vilken målgrupp den ska rikta sig mot. Ibland är handlingen genant simpel - med lättlurade pirater som säger "tror du jag går på den lätta?" när de blir varnade för att det står någon bakom dem (och så STOD det såklart någon där) - för att i nästa sekund vara extremt blodig, med pilar i pulsådror och utdragna ögon, och seriös när storasystern i familjen ska försöka operera med en sax, som sin pappa kirurgen, men slinter och orsakar skada. Hade boken bara bestämt sig för vad den vill vara för något (rolig, seriös, ironisk, vuxenbok, barnbok, bra eller dålig) så hade den höjt sig ett par pinnhål från pinsamhetens avgrund.
Den blir något bättre mot slutet (de första kapitlen är också väldigt bra, det är de hundratals mittensidorna som är värst), och jag sträckläser de typ 30 sista kapitlen (för det är nya kapitel aaaall the time). Fast jag måste erkänna att den främsta anledningen till maratonläsningen var att jag ville att den skulle ta slut så jag kunde börja läsa något bättre.
En klar besvikelse.
Brendan, Cordelia och Eleonor dras in i ett helt extremt äventyr i jakten på "The Book of Doom and Desire", och jag blir så utmattad av hur mycket saker som händer att jag till sist kommer på mig själv med att endast skumma sidorna, och bara läsa en mening här och där. Det blir inte mer spännande för att man blandar in fler ingredienser - tvärtom.
De tre ungdomarna är egentligen tre exakt likadana personligheter, vilket är en stor brist i boken. Personerna i berättelsen är helt karaktärslösa och... tomma. Urvattnade. Det görs försök att presentera dem med diverse personlighetsdrag, som Brendans feghet och Eleonors rädsla för att bli retad för sin dyslexi, och Cordelias förkärlek till böcker. Men det blir aldrig så mycket mer än så. De ska föreställa vara i olika åldrar men i språk och till sättet är lillasyster Eleonor identisk med sina äldre syskon.
Dialogen syskonen emellan är fjantig: författaren försöker hela tiden vara rolig och slänger in konstiga, ironiska kommentarer som Walker-syskonen hasplar ur sig i de mest bisarra situationer. Det känns som att boken har svårt för att bestämma sig för vilken målgrupp den ska rikta sig mot. Ibland är handlingen genant simpel - med lättlurade pirater som säger "tror du jag går på den lätta?" när de blir varnade för att det står någon bakom dem (och så STOD det såklart någon där) - för att i nästa sekund vara extremt blodig, med pilar i pulsådror och utdragna ögon, och seriös när storasystern i familjen ska försöka operera med en sax, som sin pappa kirurgen, men slinter och orsakar skada. Hade boken bara bestämt sig för vad den vill vara för något (rolig, seriös, ironisk, vuxenbok, barnbok, bra eller dålig) så hade den höjt sig ett par pinnhål från pinsamhetens avgrund.
Den blir något bättre mot slutet (de första kapitlen är också väldigt bra, det är de hundratals mittensidorna som är värst), och jag sträckläser de typ 30 sista kapitlen (för det är nya kapitel aaaall the time). Fast jag måste erkänna att den främsta anledningen till maratonläsningen var att jag ville att den skulle ta slut så jag kunde börja läsa något bättre.
En klar besvikelse.