En krisande mamma, omgiven av extremt sjuka och otursdrabbade barn samt ett lätt distanserat förhållande med en fransman, snark. Trots att boken är skickligt skriven med ett intelligent och njutbart språk, återstår frågan om dess kärna. Sara Gordan väcker min medkänsla, och ibland finner jag mig själv läsande med gapande mun, hur överlever man ens en vardag som liknar detta smått infernaliska tillstånd? Är detta verkligen definitionen av moderskapet? Varma ögonblick mellan trotsiga tonåringar, hjärtskärande sjukdomar, tumördrabbade barn och blodklumpar stora som råttor. Allt detta för att på sista sidan dra bort skynket och avslöja boken som en autofiktion? En kryddad misär som försöker framstå som äkthet. Snälla, bespara mig från detta.

Som tidigare nämnts är språket och texten njutbara och känslomässigt engagerande, men att krydda detta eländet för att sälja böcker känns lite fult, nästan absurt. Killgissar att de höga betygen för denna bok kommer från singelmammor med struliga tonåringar eller tjugoplussare som föredrar att somna till podcasts om styckmord och misär. 

Är det den avsedda målgruppen? Boken kan säkert passa er men detta är inget för Hjortronet iaf.