Nicci har alltid varit French nummer 2 i mitt tycke. Inte en dålig silverplats dock, bakom Tana - som är en av mina absoluta favoriter i thriller/crime-genren.
Fast jag hade nog låtit den här serien ligga lite för länge. Det har gått ganska långt tid sedan jag läste måndag till torsdag-böckerna om Frieda Klein, och det enda jag mindes var att jag varit imponerad "i början av veckan", att jag tyckte om Friedas lite kantiga och kufiska karaktär, och att de andra återkommande personligheterna var fint tecknade och snabbt blev "vänner", sådär som de blir i bra romanserier.
Tyvärr hade jag nog glömt bort varför jag stannade på Thursdays Child, utan att längta vidare till helgen, s.a.s.
French har ju gjort som alla andra nuförtiden - den kvinnliga huvudpersonen blir allt mer udda, och hamnar i alla möjliga galna situationer, ofta med anknytning till sitt förflutna. Onda, psykopatiska, män lurar i bakgrunden och polisen tror såklart inte på vår hjältinna, som får göra allt själv - vilket gör att hon hamnar i ännu galnare situationer, som får polisen att jaga henne istället för de riktiga mördarna; ibland med vissa rätta. Typ gone rouge-personer som Lisbeth Salander och Lacey Flint, blandad med den lugnare - men lika jagade - Kay Scarpetta.
Allt det här leder till en bok full av "men herregud varför gör hon/han så där"-situationer, som - tillsammans med all osmidig exposition som krävs för att nytillkomna i serien ska hänga med - gör att själva huvudhistorien, mordgåtan och poliserna kommer helt i skymundan. Jag blir bara irriterad. Men å andra sidan hade jag förmodligen inte brytt mig om det inte var för att jag fortfarande gillar både Nicci och Frieda tillräckligt för att se deras potential.
Skippa "psykopat ute efter huvudpersonen" och "polisen misstänker huvudpersonen"-grejerna, så kommer jag tillbaka för en lördag och söndag tillsammans!