Ni vet hur jag automatiskt tycker sämre om saker andra hyllar?
Det funkar tvärtom också.
Av vad jag kunnat känna av så har många varit besvikna på Schulmans senaste. Så jag gillar!
Det är inte fantastiskt på något sätt, men med tanke på hur mycket jag stör mig på allt annat karln gör (hans dagstidningskrönikor är röda skynken jag aktivt undviker för mitt blodtrycks skull - dels för att jag sällan håller med honom, dels för att även om jag gör det så är det så klick-äckligt skrivet) är det smått förunderligt hur trevligt jag har med den här snabblästa familjeresan. Jag tycker konstruktionen är snygg och relationerna - om än obehagliga - ovanligt verklighetstrogna. Språket håller absolut (de där dagstidningsövningarna hjälper väl i längden, antar jag).
Överlevarna var kanske aningen bättre egentligen, men det här är mer unikt, och ... tja, andra gillade det inte lika mycket. Lätt fyra.