När jag började läsa den här boken är de första trettio sidorna faktiskt ganska fängslande. Berättelsen är drivet skriven, språket har en slags energi, fyllt med spaningar och miljöer bekanta som bakfickan på ett par gamla Levis. Jag förstår varför man lockas in och varför (antagligen) vissa läsare dras till den nostalgiska skildringen av det svenska sjuttiotalet. Men sedan händer något märkligt. Boken börjar snabbt förlora sin kraft. Sida för sida sjunker handlingen djupare ner i en grumlig berättelse om självupptagenhet och ett romantiserande av alkoholen.

Romanens huvudperson, Harry, blir snabbt irriterande i sin självömkande. Skildrad som en ”finare alkoholist,” den som sköter livet vid sidan av och krossar den urmejslade nidbilden av parkbänksalkoholisten. Det är charmant till en början, men 240 sidor södermalmskis som spelar på sin självömkan håller inte. Att läsa om hans ”Det är lugnt, bara 3,5” och hans kärlek till alkoholen i kombination med föräldraskap är inte ens provocerande, det är bara tröttsamt. Författaren Fossbo försöker sälja in en bild av ”superpappan,” en som på något mirakulöst sätt navigerar vardagspusslet med småbarn och arbete, allt medan han håller sitt rus flytande. Frågan jag ställer mig är varför jag ens ska bry mig om Harrys kamp när han själv inte verkar göra det?

Förmodligen var Fossbos intention att skriva en rå och realistisk skildring av missbrukets mekanismer, men resultatet är en märklig blandning av klyschig nostalgi och en nästan överdriven självupptagenhet. Berättelsen faller platt när alkoholen ständigt sätts på piedestal, som om det vore något mytiskt och lockande snarare än problematiskt och destruktivt. Att beskriva ett tillstånd av ständig berusning som en vardaglig hantering av livet känns tveksamt och inte minst ensidigt deprimerande.

Det som börjar med lovande, charmiga inblickar i skärgårdsminnen och uppväxt slutar dessvärre i en sörja av druckna scener och tomhet. Visst finns det humoristiska inslag som faktiskt får mig att inte ge upp hoppet helt. Bukowski från Wish? Nej, det är inget som den är värd att jämföras med. Rekommenderar ej denna om du som läsare tänkt dig läsa mer än de första 30 sidorna.