Colette är en författare som i min research ofta hyllas för sin känsla av subtilitet och intimitet, och detta märks tydligt i Chéri, en roman som ursprungligen publicerades 1920. Handlingen kretsar kring relationen mellan den äldre kurtisanen Léa och den unge, självupptagne Chéri. Romanen är en berättelse om förgänglighet, kärlek och tiden som obevekligt förändrar både människor och deras begär.

Bokens starkaste sidor är Colette's förmåga att skildra mänskliga relationer med både skönhet och brutal ärlighet. Hon lyckas skapa en stämning som pendlar mellan lyx och förfall, vilket gör att jag som läsare sugs in i hennes dekadenta värld av överklassens kurtisaner i det tidiga 1900-talets Paris. Karaktärernas dialoger är vassa och fyllda av nyanseringar av både styrka och sårbarhet.

Det är det poetiska språket som verkligen sticker ut. Hon använder små detaljer för att skapa starka emotionella scener, rika på atmosfär. speciellt skildringen av Chéris rastlöshet och narcissism. Men samtidigt känns berättelsen stundtals åldrad. Colette var en produkt av sin tid, och detta märks i hur hon hanterar könsroller och maktdynamik. Chéris karaktär framställs som en något ytlig och stereotyp, en "förtappad yngling", vilket kan göra det svårt att verkligen känna sympati för honom. Dessutom finns ett tydligt klassperspektiv som genomsyrar boken, vilket ibland känns något förlegat.

Trots att romanen fortfarande är njutbar har dess teman om åldrande, kvinnlighet och klass förlorat något av sin relevans i dagens samhälle. Vad som en gång kändes djärvt kan idag upplevas som distanserat. Dock är Chéri fortfarande en viktig del av den litterära kanon, särskilt som exempel på hur kvinnliga författare från det tidiga 1900-talet kunde skriva om ämnen som var både tabubelagda och universella. Chéri är en fascinerande roman för den som är intresserad av tidens litterära stil och teman, men den kräver ett viss tålamod och kontext för att fullt uppskattas.