Låt oss föreställa oss en exklusiv klubb, en sådan som kräver ett hemligt lösenord och något extra av dig för att få medlemskap. Du lyckas knyta ihop trådarna och tar dig in i denna klubb (i verkligheten bara genom att köpa boken). Väl inne inser du att det är ett slutet sällskap som diskuterar verk de gemensamt har upplevt, och som nu bildar ett slags meta-narrativ. Du försöker hänga med, men du var inte där när det hände. Så är det att läsa "Karismasamhället" av Elis Monteverde Burrau, född -92, nu med dubbelt efternamn. när boken skrevs.

Mixen av tankar, berättande och meta-förklaringar får mig att avsky den nya skygga kultureliten som på något sätt ska navigera oss dödliga med låg i tak genom frågeställningen om en jeansjacka på ett hönsnät ska betraktas som god kultur. Total aversion uppstår, men jag kan inte sluta läsa. Formuleringarna lyser med finess och de eviga referenserna, som man till slut ger upp på att googla, bildar en substans som till slut "makes sense" i Monteverde Burraus oavbrutna malande. Flera pikar som leder till näsfnysningar och uttalad dekadens gör komposittexten njutbar och ger en bekant känsla av vad som kunde ha varit pladdret från killen med solglasögon mitt i natten på puben, han man bjuder på en cigg och husets rödpang för fortsatt underhållning.

Det är en roman om ett umgänge som cirkulerar på diverse evenemang, ger uttryck för sina uppfattningar om deras bidrag till samhället. "Oändligt tråkigt" men ändå fängslande tack vare de insprängda kommentarerna av blixtsnabba idéer som bryts av med romantexten, som i sin tur bryts av med en upprepning man själv trodde sig ha glömt bort. Det är intimt, det är ytligt, och en bra spegel av det nutida (2018) karismasamhället som idag knappast har blivit bättre.