Den omtalade debuten – Din vilja sitter i skogen, som gjort avtryck i den just nu tranfyllda svenska litteraturscenen. Mattias Timander har hyllats både av amatörer och erkända kritiker, så till den grad att Gabriella Håkansson lät sig drabbas av en vulgär typ av komplimangs-tourettes och kallade Kirunasonen i Sydsvenskan 10 sept för “en ny Strindberg”. Visst håller jag med om att denna debut förtjänar att uppmärksammas och att prisas, men att Din vilja sitter i skogen nämns i samma andetag som fadern till Röda rummet är ett uttalande som borde bestraffas på Kulturens imaginära sträckbänk.

Din vilja sitter i skogen handlar om den Helly Hansen-klädda norrlänningen som en dag lämnar det spartanska bylivet i Norrland och, inspirerad av franska författare, väljer att ta tåget till huvudstaden för att undersöka kulturen och söka sina likasinnade. Timander hittar här i sitt skrivande skönheten i båda världarna och låter oss som läsare långsamt uppleva spänningen mellan dessa till synes motstridiga miljöer. Timander bryter därmed mönstret för debutanter som ofta vill säga allt på en gång och låter mig istället långsamt lära känna huvudkaraktären genom subtila val, reflektioner och scener som ofta har en filmisk kvalitet. Boken blir en mixpåse av byfånens lycka i det lilla, sökandet för det större och de många frågor som får rättmätigt förbli obesvarade. Detta ger boken sin mystik samtidigt som den är ombonad likt värmen från murstocken.

Men var börjar då dessa 213 sidor att skava? Texten är skriven på charmig norrländska, och vissa uttryck väcker en omedelbar hemlängtan hos mig. Samtidigt tappar Timander ibland balansen i sin användning av dialekten, den blir stundtals för neutral för att några sidor senare kännas överdrivet bred. Verket kryllar dessutom av flashiga aforismer från kända författare som inte alltid tillför något till berättelsen. Timanders egna, mer jordnära formuleringarna som ”Det var speciellt att återvända till något som inte längre är”, speglar både karaktären och tonen i berättelsen bättre än de citat som har mer pråliga ambitioner. En annan detalj som inte faller mig i smaken är den invävda dialogen om symbolers betydelse i litterära texter. Timander refererar till Dylans ”Det som är skrivet är vad det betyder”, det känns här som en överdrivet förenklad förklaring som rent av dumförklarar läsaren och inte litar på att jag ska förstå den djupare innebörden av de djur- och fågelmotiv som återkommer genom bokens olika delar. Författare som har större förtroende för sina läsare än så, och som inte fördummar, vinner alltid min respekt.

Överlag är Din vilja sitter i skogen en strålande debut. Jag skulle beskriva den som mysig, och de flesta som plockar upp denna bok kommer att njuta av den i fulla drag och rekommendera den vidare till någon vän. Den utger sig inte för att vara mer än vad den är, och den lever upp till dessa förväntningarna. Det är inte Röda rummet, men det har Timander heller aldrig utgett sig för att vara. Det är bara Håkanssons värdelösa påhitt.