Välkommen till Geigers senaste verk, en konstnärsroman som avslöjar en livslång hemlighet, en som har varit en ekonomisk och inspiration livlina för Geiger under hans tidiga författarkarriär och som på något sätt har räddat hans förhållande med "K". Vi presenteras för en ibland väldigt djupt självreflekterande text som skildrar livet hos en ung, naiv författare som i de tidiga morgontimmarna cyklar svettandes genom Wien och samlar på böcker, brev och dokument som har kastats i återvinningscontainer kvällen innan. Geigers författarkarriär är segstartad, men att om morgonen vara en lumpsamlare är en väg för Geiger att undvika personlig konkurs samtidigt som han lär känna människor han annars inte skulle träffa genom deras privata brev. Boken väver samman triumfer, motgångar och intressanta observationer på ett sätt som gör läsningen flyter på.

En aspekt som dock stör mig är användningen av initialer för att beskriva kvinnliga karaktärer. Detta är en roman, inte en skvallerblogg, och det är förväntat att författaren åtminstone kan hitta på ett fiktivt namn då jag tvivlar starkt på att resten av texten håller sig till något annat än den upplevda sanningen.

Slutet av boken tenderar att bli mer åt en sammanfattning av filosofiska tankar, än en slut med finess. Men kan man verkligen förvänta sig en dramatisk knorr från en självbiografi där författaren fortfarande lever i högsta grad? Är det verkligen hemligheten som gör boken till vad det är?

Om du uppskattar Lundells “Jack” eller Kerouac "On the road" kommer du att tycka om denna bok. Den är lättläst och skriven i en enkel text. Livet kanske inte alltid är fullt av spänning, men det kan ändå uppskattas på ett njutbart sätt när det presenteras utan för mycket överdrift. Att följa Geigers liv i denna stilism är speciellt och samtidigt så icke-speciellt, men det har ändå sin egen charm och dragningskraft.