Stridsberg leder mig med sitt poetiska språk genom Jimmies år på Beckomberga mentalsjukhus. Det är en värld fylld av fåglar som svävar fritt, stenar som bryter igenom motljuset och rötter som klamrar sig fast i jorden som om de vore fingrar. Berättelsen utvecklas huvudsakligen ur ett barns perspektiv, och jag borde verkligen ha blivit fängslad av den, eller hur?

I början, när jag öppnade boken, kände jag mig omedelbart fängslad av Stridsbergs poetiska stil. Jag förstod varför det fanns så mycket hype kring boken, och sidorna flög förbi, även om de ofta var halvfulla när det kom till text. När jag nådde halvvägs in i berättelsen, började jag känna en viss trötthet. Träden blommar fast ändå inte men det är vinter? Blå pärlor i gräset? Och ett nytt namn? Vem är egentligen vid Medelhavet? Jag kände mig lite förvirrad och hade svårt att följa med i vem som talade och vad som verkligen hände i berättelsen. Och varför fanns det en jordglob med i boken?

Det kan mycket väl ha berott på att jag försökte läsa denna bok med en feber på 39 grader. Texten är otroligt vacker, det går inte att förneka, men själva handlingen lyckades inte riktigt gripa tag i mig. Jag är ledsen, kära bokstagram, men det blev varken tårar från mig och ingen femstjärnig recension den här gången.