Claire vistas i Tokyo under sommaren och bor med sina koreanska morföräldrar som driver en pachinkohall, vilket antyds av bokens titel, ifall man missat det. Claire tar på sig ett deltidsjobb som fransklärare åt en 10-årig japansk flicka, Mieko, som ska flytta till Schweiz för att gå på en internatskola. Författaren Dusapin erbjuder verkligen en kortroman med geografisk inkludering. Tioåringen bor i en tom pool i en skyskrapa som ska omvandlas till ett hotell? Miekos pappa är frånvarande, han har inte övergivit dem utan var tvungen att fly undan eftersom han jobbade med shinkansen? (snabbtåg). Miekos mamma är frånvarande och gillar inte Claire.

Sedan händer det inte mycket mer. Jo, Mieko vill besöka pachinkohallen, men Claire tycker inte att det är särskilt speciellt. Den frånvarande mamman tycker att det är olämpligt. Det som gör att man orkar fortsätta läsa är beskrivningen av Tokyo och kulturen, det känns mysigt japanskt. Romanen verkar handla om främlingsfientlighet och de språkbarriärer som följer med att vara en outsider i en homogen kultur. Men dess budskap och även varför den kallas "pachinkohallen" flyger över min hjässa likt höstvindarna. 

Jag rekommenderar den inte till någon om du inte vill ha en halvsnygg bok i din bokhylla utifrån omslaget.